Kiruna – en återkomst

Resa i norr:

Det här är tredje gången jag besöker Kiruna. När jag kommer fram, efter över 15 timmars tågfärd, är det sen lördagskväll. Jag missar precis anslutningsbussen in mot nya centrumet.
Därför går jag, på måfå, rakt upp för berget, bort ifrån den nya provisoriska järnvägsstationen.

Den gamla stationen, murad av handslaget skånskt tegel, har, som så många andra viktiga äldre och unika byggnader i Kiruna, rivits i den så kallade ”stadsflytten”. Som det alltså inte är frågan om. Några hus och den världsunika träkyrkan har förvisso flyttats. Men hela det tidigare centrumet, med hotell Ferrum, Folkets Hus och de arkitektritade Erskinehusen, har skoningslöst rivits. Liksom åtskilliga bostadshus. Och det har gått snabbt. Hela det gamla centrumet är jämnat med marken när jag nu återvänder till Kiruna. Det är en spöklik känsla att gå omkring där bland de tomma hus som snart ska rivas.

Och tusentals fler rivningar kommer det att bli, det har LKAB utlovat, på grund av sättningarna i marken orsakade av bolagets brutalt grävda gruvgångar under staden. Kanske är de gruvgångarna det största misstaget i svensk industrihistoria? På grund av dem rivs nu en hel svensk stad, unikt framvuxen under många decenniers lopp, som följd av anläggandet av den stora gruvan under och i fjällen Luossavaara och Kirunavaara.

Miljarder i statskassan

Det var förresten enligt LKAB:s egen företagsfilm en same från släkten Mangi som en gång gjorde de svenska kolonisatörerna uppmärksamma på att det fanns järnmineraler i dessa fjäll. Järn vars brytning ur bergen idag ger mellan 7 och 20 miljarder kronor rakt in i den svenska statskassan årligen. Detta är vinsten på exporten av järnpellets framvärmda ur gruvans malm, eller ”det svarta guldet” som vissa säger. 28 000 ton per dygn med dessa små svarta runda kulor går först på räls, sedan med båt från hamnarna i Narvik och Luleå, ut i världen. Jag har förresten inte hört att några samer någonsin fått del av de enorma vinster som Kirunagruvan ger trots att det var en same som visade var de kunde söka järnmalm där…

Jag fortsätter uppför fjällslänten och ser en man som meckar med sin bil utanför ett av de kvarvarande radhusen. Han visar sig tillhöra en familj Thornéus. Men inte samma Thornéusfamilj som driver en affär i Kiruna som säljer bär, fryst vildfisk och olika renprodukter i Kiruna.

Kirunaborna är ofta väldigt hjälpsamma. Mannen har varit på fest men vill gärna hjälpa mig att komma till mitt hotellrum. Han avdelar sin son att köra mig i en pickuplastbil till stället där jag ska bo i nybyggda Kiruna.

Fiske med ark

Sonen berättar under färden om hur vinterlivet ser ut i Kiruna. Ibland är han med kompisar ute och fiskar och jagar flera dygn i sträck. Det går till så att en ark, en minimal övernattningsstuga, fästs bakom bilen eller snöskotern och så ger man sig av. Arken används bland annat vid isfiske.

Väl framme i det lilla helt digitaliserade övernattningshotellet utan personal, träffar jag några polska ställningsbyggare i trappan. De har varit ute och ölat. Och undrar intresserat vad en vanlig arbetare har för timlön i Sverige. De är inte missnöjda med sin egen lön, men undrar ändå. Tyvärr blir jag dem svaret skyldig.

Därefter somnar jag på mitt rum efter en händelserik ankomstdag.

Krock mellan gruvdrift och rennäring

Kiruna ligger en bra bit norr om polcirkeln, på 68:e breddgraden vilken löper ganska mycket norr om Berings sund. Kiruna kommuns yta är lika stor som halva Schweiz. Inom området ligger Sveriges högsta berg/fjäll, Kebnekaise.

Kring Kiruna har två samebyar, Gabna och Laevas, sina marker. De har fått flytta på sig successivt, vartefter gruvan och andra aktiviteter expanderat. Renen, som i grunden är ett vilt djur, flyttar sig också. Den vill såklart undvika ödelagd mark där det finns en massa människor. Krocken mellan gruvdriften och rennäringen är fullt synbar i Kiruna.

LKAB:s företrädare skryter med att de skapat ”världens största underjordiska järnmalmsgruva”. Men det har skett till priset av en enorm miljöförstöring. Gruvdrift handlar inte bara om gångar under marken. Exempelvis kring de två söndergrävda bergen, Luossavaara och Kirunavaara vars initialer finns i namnet LKAB, är den närmaste marken förödd. Totalt förändrad. Den sjö, Luossajärvi, som funnits närmast gruvan ser död ut idag. LKAB har tömt vatten ur sjön. Där fanns tidigare en badplats. Det finns ingen fisk i sjön närmast gruvan och olika ämnen från gruvdriften har runnit ut i vattnet.

Rennäringen däremot, föröder inte naturen. Den är moderniserad, ja, men den skapar inte oläkbara sår. Tvärtom i många fall. Renarna äter renlav och skägglav och flyttar sig mellan olika naturtyper.

Gabna sameby, en sameby är ju ett större renskötselområde och inte en samling hus eller liknande, har konstant drabbats av storsamhällets exploaterande aktiviteter. Den enda flyttled för renarna som Gabna sameby har kvar är 50 meter bred. Precis där vill nu LKAB anlägga en gruva för sällsynta jordartsmetaller, Per Geijer. Ordföranden för Gabna sameby Lars-Marcus Kuhmunen konstaterar i tevedokumentären ”Smärtpunkter” att om den gruvan anläggs är det slut med historien om Gabna sameby:
– Det blir också ett prejudikat. Får man skära av flyttleder här, så kan man göra det på andra ställen också, säger Lars-Marcus Kuhmunen. Han har också sagt att vad det egentligen handlar om är ett kulturellt folkmord. Sveriges vice statsminister Ebba Busch fick i medierna kommentera detta och avvisade det fullständigt, utan förklaring. Att Sverige fått kritik för behandlingen av samerna av FN avvisade hon också, med ett enkelt:
– Då har FN fel.
På ett möte i Stockholm senare berättar en annan Gabna-talesperson, Karin Kvarfordt Niia, för oss att talet om särskilda gruvor för jordartsmetaller är en bluff:
– Per Geijergruvan är även den en järnmalmsgruva. Jordartsmetallerna finns i själva verket i järnmalmen och skiljs ut därifrån i en mycket miljöskadlig process. Tekniken för det finns bara i Kina.

Använder engelska

Med hjälp av Anne- Maret Blind, Kirunabo och same, har jag både fått tips om att besöka Kirunafestivalen och får träffa en mängd intressanta personer:

Jag besöker alltså Kirunafestivalen. Runt den stora scenen finns fyra bokstäver i jätteformat upprepade: LKAB. Det ska inte råda någon tvekan om vem som stått för festivalkostnaderna. Kända band som Wilmer X och mindre kända band som Huggorm uppträder. Med flera. Det enda samiska inslaget är fantastiskt. Det är den helt blinde John-André Eira som kommit till festivalen från Norge med sin musikgrupp Gabba. Det blev underbar jojk kombinerad med musik i modern tappning av många slag. Med känsla och styrka. I NSD:s bildrapport från Kirunafestivalen finns allt som var på senen med. Utom just samen John-André Eira och hans samiska jojkband.

Anna Kristin Simma, mångårigt verksam som journalist på, Sameradion, berättar om hur krocken mellan samiska och engelska kan se lite annorlunda ut än den mellan svenska och engelska. Vid undervisning av samiska ungdomar i samiska som hon hållit på med, försöker Anna Kristin undvika att använda engelska ord som T-shirt, och istället ha en samisk beteckning.

Vid internationella möten där man träffar andra samer, till exempel samer i Finland och dem på Kolahalvön i Ryssland förut, är det dock engelska som som används mellan oss, berättar Anna Kristin Simma.

Gör egna trummor

I ett hus i Kiruna får jag träffa Åsa Andersson Martti, som har blandat tornedalsfinskt och samiskt ursprung. Hon och hennes man Janne visar hur de tillverkat egna trummor som de själva målar tecken på. Trumbilderna visar viktiga andegestalter/gudar från den samiska religionen och har både geografisk koppling och koppling till berättelser. Åsa återger en av dem.

Åsa och Janne kanske kan sägas försöka återuppliva den samiska gunsttar-traditionen. En gunsttar var en samisk botare, alltså inte en nåjd/noaitie. Enligt den samiska forskaren Louise Bäckman försvann nåjden, den samiska schamanen som föll i trance och gjorde själsresor, offiiellt någon gång under 1700-talet. Bland annat beroende på intensiv missionering och insamling oh bränning av trummor som just då pågick i de områden där samerna levde.

Det lär finnas flera samiska botare idag, det har jag tidigare fått veta. Till exempel i Kiruna. Åsa och Janne är själva noga med att påpeka att de inte ser det de gör som något som står i motsättning till den vanliga vården. Och Åsa har dessutom sjuksköterskeutbildning.

Enda samlade protesten

Timo Vilgats, gymnasielärare, har hyrt ut ett rum åt mig i entrala Kiruna. Han berättar om metoden pelarbrytning, använd i Aten. Den kunde antagligen använts i Kiruna och förhindrat hela rivningskatastrofen för staden.
Det börjar finnas glimtar av protester. När Anne-Maret och jag går runt i de nyrivna delarna ser vi två sprejmålningar. Den sorgsna ”Kiruna dör och rösterna skola tystas”. Och den råare: ”LKAB knular Kiruna”.

LKAB vill verkligen riva, inte flytta, ytterligare tusentals bostäder i Kiruna har man deklarerat. Och enligt ryktena skulle de riva även den nyanlagda delen av staden Kiruna, om det visar sig finnas en rik malmåder under den.
All rim och reson läggs tydligen på hyllan av LKAB:s exploatörer. Tankarna går till forna tiders vanvettiga guldfeber, men här handlar det om svart guld, järnmalm, som får exploatörerna att tappa all sans och vett.

Jag går in på Facebook-sidan ”Vi som sörjer att Kiruna rivs”. Det är den enda samlade protesten som verkar finnas mot förstörelsen i Kiruna. Tonen där är mycket måttfull. Flera skriver som om utvecklingen är opåverkbar. Och att ”vi Kirunabor gör som vanligt, knyter näven i fickan”. Man uttrycker hopp. ”Hoppas den äldre brandstationen och sjukstugan inte rivs”. Men ingen skriver något om att själva agera för att hindra sådana rivningar.

När jag besöker samiskan Karin Vasaras butik i Kiruna håller hon med. Rivningarna är absurda oh det är för lite ifrågasättande. I sin affär säljer Karin hantverk, textilier och skor. Inte bara av renskinn utan även av sälskinn som hon importerar från Danmark. Hon är påtagligt stolt över en jacka som är gjord av en mängd ihopsydda renbällingar, alltså det sega benskinnet. En sådan gör man bara en gång, konstaterar hon.

Kurd i Kiruna

Kiruna är mångkulturellt. Här finns inte bara tornedalsfinnar, samer och laestadianer utan även flera av de nya invandrargrupperna, som thailändare och kurder. Norge, Finland och Ryssland är nära.
Jag träffar Kirunabon Sami efter Kirunafestivalen, han är invandrad kurd från Kobane i Syrien. Kurderna är ju, precis som samerna, ett folk i flera länder. Bägge folkens landområden har styckats upp av olika nationalstater. Sami kör lastbil i en mindre gruva strax utanför Kiruna.
Jag får komma hem till Sami. Vid köksbordet i hans lilla Kirunalägenhet äter vi dadlar och annat gott.

Sami berättar livfullt om kurdernas hela historia. Det blir en långfärd med nedslag i ottmanska riket, det turkiska imperiet, brittisk kolonialmakt fram till de nutida striderna med IS.
– Samtliga dessa härskare var till nackdel för oss kurder, säger Sami och han konstaterar som många andra: Bergen, det är kurdernas enda vänner.
– Situationen i Kobane är hemsk, berättar Sami. Kurder dödas av det nya styret i Syrien. Som ju har rötter i samma IS som kurderna framgångsrikt stred mot. Tusentals unga kurdiska kvinnor och män dog i striderna mot IS. Men vilket tack fick vi för det? Inget alls, säger Sami bittert.

Sanningskommissionens rapport

Tillbaka hos Margareta och Anne-Maret Blind i Jukkasjärvi där jag fått bo två mil utanför Kiruna öser Margareta, som växte upp när samerna fortfarande nomadiserade, ur sitt rika minnesförråd från barndomen:
– Det var ont om grönsaker. Ibland hade vi inte ens potatis.
Då åt vi bara kött från renen av olika slag.

Samerna är den kultur och det folk som har de äldsta rötterna i Kirunaområdet. Själva stadens namn kommer från det samiska ordet för ripa, Gíron.

– När jag kommer hem från Umeå och Kiruna till Stockholm deltar jag i en Palestinademonstration. Två samer i kolt är ute och handlar på Sveavägen. De visar sig vara från Semisjaur-Njargs sameby. De gör segertecken och formar händerna till ett hjärta i uppenbart stöd, när de ser oss i Palestinademonstrationen.
– Men samerna bombas inte, som palestinierna, säger kanske någon.
Nej, men läs slutdokumentet från Samernas sanningskommission av den 30 september i år: Samerna har faktiskt utsatts för att deras heliga platser, inklusive seitarna som är deras religions symboler av sten och trä i naturen, har stulits/förts bort eller satts under vatten vid kraftverksbyggen. Deras kåtor har rivits, deras skogar har ödelagts. Deras fjäll har gjorts till gruvhål. Deras älvar har reglerats med vattenkraftverk. Varje del av deras kultur har koloniserats. Barnen har förts bort från föräldrarna till särskilda nomadskolor där deras språk periodvis var förbjudet. Myndigheterna har splittrat dem och sagt att bara de samer som har renar är samer överhuvudtaget. De samiska språken och de själva har underkänts. Samerna har drivits undan och deras land har tagits ifrån dem.
Men nej, samerna har inte bombats.

Text: Henrik Persson/