Han reser sig och klingar i glaset. Surret dämpas runt middagsbordet och rummet stillnar. Jag lutar mig ledigt tillbaka på stolen. Omar Alshogre har förmågan att beröra människor, och få dem att lyssna. Men hur lyckades en person, som en gång berövades sin röst, göra den till sitt starkaste verktyg?
Jag sitter på en solig uteservering vid Mariatorget när jag ser Omar komma rullande på en svart, glänsande cykel – en nyinvigd trettioårspresent. Jag lärde känna Omar genom goda vänner. Även om hans bakgrund – fångenskapen i Syrien, tortyren – är välkänd, är det inget vi brukar prata om. När han slår sig ned pratar vi istället om den nya cykeln. Om sommaren i Stockholm och om en resa han snart ska iväg på. Men strax glider vi ändå in på något som engagerar oss båda, och anledningen till att vi ses just idag: berättandet.
– Att berätta blev ett sätt att bearbeta allt jag varit med om. Jag behövde förenkla det för andra, och i det förenklade jag även för mig själv, säger han.
En röst tar form
Omar var 15 år när han greps i Syrien efter att ha deltagit i fredliga protester. Åren som följde är väldokumenterade i nyheter, rapporter och FN-utredningar. Men kanske som mest levande – i hans egna ord.
Han minns tillbaka på första gången han stod framför en publik, bara ett halvår efter han anlänt till Sverige. 300 nyfikna blickar riktades mot honom på Gustavsbergs teater, där han stod utan manus, erfarenhet och med ett språk han knappt behärskade. Men han var närvarande.
– Jag berättade med kroppen, med ögonen och med de ord jag kunde. I publiken såg jag tårar och skratt, och efteråt kom folk fram och tackade mig. Det förändrade något i mig. Gav mig energi och motivation. Jag insåg att min berättelse hade kraft att påverka.
Viskningar som räddade liv
Men att tala öppet har inte alltid varit självklart för Omar. I fängelset var tystnaden livsnödvändig. Han beskriver en vardag där fångarna satt tätt ihop, nakna och rädda. Om vakten hörde att någon pratade kunde de bli torterade till döds.
Men en dag hände något – Omar hade en allvarlig skada i axeln som blödde kraftigt. Tystnaden bröts när någon lutade sig fram mot hans öra och viskade: ”Jag är läkare, låt mig ta hand om dina sår, så att du inte förblöder.” Sedan viskade en annan, “jag är psykolog, vi kan prata om det vi går igenom.” Och så fortsatte det. Plötsligt hade varje person i rummet ett syfte.
– Den lilla funktionen man hade blev så viktig. Det vi lärde oss av varandra använde vi sedan för att hjälpa varandra. Var och en hittade meningen med sitt liv. Man tog hand om någon som föll på att förblöda, och personen överlevde. Du hade räddat ett liv. Det gav oss styrka, berättar han.
Men viskningarna blev inte bara en väg till mening och gemenskap. De blev ett avbrott från den råa miljön, och de tankar som ständigt plågade dem. Det konstanta utbytet av kunskap väckte fantasin och intresset till liv. Omar berättar att han brukar tänka tillbaka på detta. Att de på den mörkaste platsen lyckades skapa en produktiv och inspirerande miljö.
”Om vi känner, minns vi”
Idag viskar inte Omar. Han talar inför FN, universitet och föreläser på scener världen över. Jag undrar hur han gör för att nå fram, påverka och beröra – trots avståndet. Och han förklarar att för honom handlar det om att se på varje berättartillfälle som en resa fylld av variationer av känslor, från sorg och rädsla till glädje och hopp.
– Känslor är det enda som håller oss närvarande. Om vi inte känner någonting blir berättelsen bara ord. Men om vi känner, minns vi, säger Omar.
Han menar också att berättelserna blir levande när man fokuserar på detaljer, små saker som publiken kan se framför sig. På så sätt skapar människor sina egna bilder, och därigenom blir historien till deras egen.
– I början kunde folk ifrågasätta trovärdigheten i det jag berättade. Det var för brutalt, omänskligt. Jag lärde mig att fokusera på vardagen och små detaljer – som känslan av en hård fängelsesäng – som gjorde det brutala relaterbart och mänskligt.
Att bära mörkret med varsamhet
Jag blir lite förvånad, och kanske en gnutta besviken när Omar berättar att han aldrig förbereder sina tal. Jag vill ju lära mig hur man gör. Men han ger mig en annan nyckel, kanske mer värdefull än en steg-för-steg-guide. Han förklarar att trovärdigheten i en berättelse alltid ligger i autenticiteten. Den måste vara sann, vara hans egen. Och kanske viktigast för att nå dit: han måste vara närvarande, i sig själv och med publiken, när han berättar.
– Varje gång jag ställer mig framför en publik upptäcker jag något nytt i min egen historia, något jag inte tidigare sett eller förstått. Hur jag mår just då avgör också hur berättelsen tar form.
Men han berättar också att han länge kämpade med att hitta rätt balans – att berätta om mörkret, och samtidigt ge människor hopp.
– Jag ville att publiken skulle lämna med känslan att förändring är möjlig, att de själva kunde bidra. Utan hopp är berättelsen bara tung och hjälplös.
Där berättelsen tar vid
När Omar avslutar sin berättelse, reflekterar jag över hur han själv använder berättandet – med känsla, närvaro och en öppenhet som får varje ord att kännas äkta. Hans ord är inte bara berättelser – de är påminnelser om varför vi människor berättar överhuvudtaget.– Berättelsen är väldigt mänsklig, eftersom vi skiljer oss från djuren på så sätt att vi kan berätta och fantisera om det som inte är framför oss. Genom berättelsen kan vi föra över känslor, lära oss nya saker, ta till oss information, växa, förstå och inte minst – skapa band oss människor emellan.
Omar har gått från att viska i mörkret till att stå på världsscener, där hans röst idag ekar starkare än någonsin – en röst som bär på hopp och förändring.
Inbördeskriget i Syrien
Syrienkriget började 2011 i samband med den arabiska våren, då fredliga protester mot president Bashar al-Assads regim möttes med våld. Det utvecklades snabbt till ett inbördeskrig mellan flera aktörer, däribland regeringsstyrkor, oppositionsgrupper och internationella intressen. Över 500 000 människor har dödats, och fler än hälften av Syriens befolkning har tvingats på flykt. Flera av regimens fängelser har dokumenterats för systematisk tortyr och brott mot mänskligheten.
Text: Miranda Samuelsson