HomeArtiklar/BilderUkrainas minoritetspolitik och vägen mot EU-medlemskap

Ukrainas minoritetspolitik och vägen mot EU-medlemskap

Published on

Romer i Lviv. Romer har en extra svår situation även i Ukraina, som till exempel ett dåligt anpassat skolsystem och brist på tillgång till högre utbildning. Foto: Wikimedia Commons

Mitt i brinnande krig ska Ukraina bli medlem i EU. För att bli medlem måste man uppfylla sju krav från unionen. Bland dessa krav ingår att införa en minoritetspolitik för ett antal nationella minoriteter i landet.

(Om du vill lyssna på texten klicka HÄR)

I Ukraina uppskattas runt 100 till 130 etniska grupper leva. Enligt folkräkningen från 2001 utgjorde ukrainare 76,5% av befolkningen med ryssar (13,5%) på andra plats och judar (5%) på tredje plats. Tätt följt av tyskar, polacker, moldaver och rumäner, vitryssar, greker, bulgarer, tatarer och romer.

Men vägen till en fungerande minoritetspolitik är allt annat än kort. Ukraina ratificerade Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter 1998. Man ratificerade inte den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk förrän 2005. Den trädde i kraft först 2006. Sedan dess har fyra granskningar av Ukrainas minoritetspolitik utförts av Europarådets expertkommitté varav den första publicerades 2002 och den senaste 2018.

Den som vill få en inblick i hur minoriteter i Ukraina har haft det sedan början av 2000-talet kan med fördel läsa dessa rapporter. De går igenom alla de punkter som landet måste följa för att uppfylla den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk och Europarådets Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.

Att Ukraina har varit en del av Europarådet i mer än 20 år, men trots det inte lyckats införa lagar som skyddar minoriteter och deras språk på ett effektivt sätt, är intressant. Man kan tycka att efter så lång tid borde det här området vara helt avklarat och utan några behov av påminnelser från EU:s sida att skynda på processen.

Uppenbarligen har relationen mellan majoritet och minoriteter i Ukraina skiftat starkt sedan medlemskapet i Europarådet. Exakt hur det har sett ut går inte att besvara kortfattat, men här kommer ett försök. Den som vill läsa mer detaljerat får söka sig till Europarådets granskningar av Ukrainas minoritetspolitik.

Ukrainas minoritetspolitik år 2002

Den första rapporten från Europarådets expertkommitté från 2002 måste ses i ljuset av att Ukraina ratificerade stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk 2005. Ändå kan rapporten ge en intressant inblick i läget för Ukrainas minoriteter vid den här tiden. I rapporten framgår att det rent generellt fanns en känsla av tolerans och dialog mellan majoritet och minoritet i Ukraina. Samtidigt lyfter rapporten fram problem och dispyter som anses bero på språkfrågor i landet.

Exempelvis uppmärksammar man att en del politiker har uttalat sig på ett sätt som inte är i enlighet med artikel 6 i ramkonventionen: ”Detta gäller särskilt debatterna om relationen mellan det ukrainska och det ryska språket och debatterna om lagstiftningsinitiativ på det här området” Exakt vilka effekter detta kan ha framgår inte av rapporten.

Rapporten tar även upp att bruket av vissa minoritetsspråk, som ryska, ungerska och rumänska, är accepterade vid kontakten med administrationen i kommuner där en betydande andel av personer som tillhör dessa minoriteter bor. Men samma möjlighet återfanns inte för exempelvis krimtatarer eftersom en minoritet måste utgöra 50% av befolkningen lokalt för att få rätt till kontakt med myndigheter på ett minoritetsspråk. Europarådets expertkommitté menar att detta krav är satt alldeles för högt.

Majoritetsspråket i olika delar av Ukraina: Blått ukrainska, rött ryska. Övriga: Rumänska/moldaviska, krimtatariska, ungerska, bulgariska. Det talas även bland annat gagauziska, polska och albanska. Bild: Wikimedia Commons

Rapporten noterar även att en hel del diskriminering är riktad mot romer. Bland annat en direkt diskriminering från polisen. I det ukrainska samhället i stort fanns en negativ attityd gentemot romer på en nivå som inte kunde jämföras med någon annan minoritet i Ukraina vid den här tiden. Man noterar även en spridning av antisemitiska stereotyper i en del tidningar, men dessa hade samtidigt bemötts av sanktioner från statens håll.

Ukrainas minoritetspolitik 2008

I rapporten från 2008 framgår det att Ukraina gjort en del steg mot förbättringar i förhållande till de nationella minoriteterna. Däribland att man ratificerat den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. I och med detta blev belaruser, bulgarer, gagauzer, greker, judar, krimtatarer, moldaver, tyskar, polacker, ryssar, rumäner, slovaker och ungrare erkända som nationella minoriteter. Enligt rapporten fanns planer på att framöver inkludera armenier, romer och karaimer. Stöd till revitalisering av bojkers, hutsulers och karaimers kultur var också planerad.

Samtidigt framgår det av rapporten att lagstiftning som förbjuder diskriminering var frånvarande och att viss motvilja finns hos en del makthavare att införa särskilda åtgärder för att uppnå jämlikhet för personer som tillhör utsatta minoriteter. Inte heller hade man gjort några framsteg för att garantera kulturell autonomi för nationella minoriteter.

Särskilt anmärker rapporten på att andelen rasistiskt motiverade brott ökat de föregående åren och att myndigheter måste göra något åt saken. Andra liknande problem rapporteras särskilt för krimtatarer och romer. Relationen mellan ryssar och krimtatarer på Krimhalvön uppges också ha blivit mer spänt vid den här tiden och det framgår att antisemitiska stereotyper och islamofobi fått större spridning hos den ukrainska allmänheten.

Rätten till att läsa minoritetsspråk i skolan ansågs inte vara helt uppfyllt av rapporten. Det var vanligare med undervisning på ukrainska och i vissa regioner i landet upplever minoriteter att det fanns ett motstånd gentemot tvåspråkig undervisning i skolan. Man noterar att det var brist på kvalificerade lärare i minoritetsspråk och att det även saknades skolböcker av god kvalité på minoritetsspråk för rumäner, moldaver och för krimtatarer.

Situationen för romer kan utifrån rapporten anses vara extra svår. Förutom den fortsatta diskrimineringen gentemot minoriteten fanns det andra problem. Frånvaron av romer i skolsystem är något som rapporten lyfter fram, men även tillgången till högre