Mitt i brinnande krig ska Ukraina bli medlem i EU. För att bli medlem måste man uppfylla sju krav från unionen. Bland dessa krav ingår att införa en minoritetspolitik för ett antal nationella minoriteter i landet.

(Om du vill lyssna på texten klicka HÄR)

I Ukraina uppskattas runt 100 till 130 etniska grupper leva. Enligt folkräkningen från 2001 utgjorde ukrainare 76,5% av befolkningen med ryssar (13,5%) på andra plats och judar (5%) på tredje plats. Tätt följt av tyskar, polacker, moldaver och rumäner, vitryssar, greker, bulgarer, tatarer och romer.

Men vägen till en fungerande minoritetspolitik är allt annat än kort. Ukraina ratificerade Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter 1998. Man ratificerade inte den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk förrän 2005. Den trädde i kraft först 2006. Sedan dess har fyra granskningar av Ukrainas minoritetspolitik utförts av Europarådets expertkommitté varav den första publicerades 2002 och den senaste 2018.

Den som vill få en inblick i hur minoriteter i Ukraina har haft det sedan början av 2000-talet kan med fördel läsa dessa rapporter. De går igenom alla de punkter som landet måste följa för att uppfylla den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk och Europarådets Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.

Att Ukraina har varit en del av Europarådet i mer än 20 år, men trots det inte lyckats införa lagar som skyddar minoriteter och deras språk på ett effektivt sätt, är intressant. Man kan tycka att efter så lång tid borde det här området vara helt avklarat och utan några behov av påminnelser från EU:s sida att skynda på processen.

Uppenbarligen har relationen mellan majoritet och minoriteter i Ukraina skiftat starkt sedan medlemskapet i Europarådet. Exakt hur det har sett ut går inte att besvara kortfattat, men här kommer ett försök. Den som vill läsa mer detaljerat får söka sig till Europarådets granskningar av Ukrainas minoritetspolitik.

Ukrainas minoritetspolitik år 2002

Den första rapporten från Europarådets expertkommitté från 2002 måste ses i ljuset av att Ukraina ratificerade stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk 2005. Ändå kan rapporten ge en intressant inblick i läget för Ukrainas minoriteter vid den här tiden. I rapporten framgår att det rent generellt fanns en känsla av tolerans och dialog mellan majoritet och minoritet i Ukraina. Samtidigt lyfter rapporten fram problem och dispyter som anses bero på språkfrågor i landet.

Exempelvis uppmärksammar man att en del politiker har uttalat sig på ett sätt som inte är i enlighet med artikel 6 i ramkonventionen: ”Detta gäller särskilt debatterna om relationen mellan det ukrainska och det ryska språket och debatterna om lagstiftningsinitiativ på det här området” Exakt vilka effekter detta kan ha framgår inte av rapporten.

Rapporten tar även upp att bruket av vissa minoritetsspråk, som ryska, ungerska och rumänska, är accepterade vid kontakten med administrationen i kommuner där en betydande andel av personer som tillhör dessa minoriteter bor. Men samma möjlighet återfanns inte för exempelvis krimtatarer eftersom en minoritet måste utgöra 50% av befolkningen lokalt för att få rätt till kontakt med myndigheter på ett minoritetsspråk. Europarådets expertkommitté menar att detta krav är satt alldeles för högt.

Rapporten noterar även att en hel del diskriminering är riktad mot romer. Bland annat en direkt diskriminering från polisen. I det ukrainska samhället i stort fanns en negativ attityd gentemot romer på en nivå som inte kunde jämföras med någon annan minoritet i Ukraina vid den här tiden. Man noterar även en spridning av antisemitiska stereotyper i en del tidningar, men dessa hade samtidigt bemötts av sanktioner från statens håll.

Ukrainas minoritetspolitik 2008

I rapporten från 2008 framgår det att Ukraina gjort en del steg mot förbättringar i förhållande till de nationella minoriteterna. Däribland att man ratificerat den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. I och med detta blev belaruser, bulgarer, gagauzer, greker, judar, krimtatarer, moldaver, tyskar, polacker, ryssar, rumäner, slovaker och ungrare erkända som nationella minoriteter. Enligt rapporten fanns planer på att framöver inkludera armenier, romer och karaimer. Stöd till revitalisering av bojkers, hutsulers och karaimers kultur var också planerad.

Samtidigt framgår det av rapporten att lagstiftning som förbjuder diskriminering var frånvarande och att viss motvilja finns hos en del makthavare att införa särskilda åtgärder för att uppnå jämlikhet för personer som tillhör utsatta minoriteter. Inte heller hade man gjort några framsteg för att garantera kulturell autonomi för nationella minoriteter.

Särskilt anmärker rapporten på att andelen rasistiskt motiverade brott ökat de föregående åren och att myndigheter måste göra något åt saken. Andra liknande problem rapporteras särskilt för krimtatarer och romer. Relationen mellan ryssar och krimtatarer på Krimhalvön uppges också ha blivit mer spänt vid den här tiden och det framgår att antisemitiska stereotyper och islamofobi fått större spridning hos den ukrainska allmänheten.

Rätten till att läsa minoritetsspråk i skolan ansågs inte vara helt uppfyllt av rapporten. Det var vanligare med undervisning på ukrainska och i vissa regioner i landet upplever minoriteter att det fanns ett motstånd gentemot tvåspråkig undervisning i skolan. Man noterar att det var brist på kvalificerade lärare i minoritetsspråk och att det även saknades skolböcker av god kvalité på minoritetsspråk för rumäner, moldaver och för krimtatarer.

Situationen för romer kan utifrån rapporten anses vara extra svår. Förutom den fortsatta diskrimineringen gentemot minoriteten fanns det andra problem. Frånvaron av romer i skolsystem är något som rapporten lyfter fram, men även tillgången till högre utbildning.

Ukrainas minoritetspolitik 2013

Fram till år 2010 fanns en myndighet i Ukraina, Statens kommitté för nationaliteter och religioner, som hade ansvar för alla frågor som rör minoriteters skydd. Efter 2010 kom detta ansvar att tas över av en avdelning inom kulturdepartementet. Rapporten är kritisk till att myndigheten lades ner och noterar att det har lett till två saker: det första är att personer som tillhör en nationell minoritet, likaväl som deras organisationer, främst har sökt sig till Ukrainas parlamentariska kommissionär för mänskliga rättigheter. Det andra är att representanter från minoriteter märkt av en större svårighet att kontakta högt uppsatta tjänstemän inom departementen. Därmed har minoriteters möjlighet till konsultation och medverkan i processer som rör dem blivit sämre. Rapporten rekommenderar att Ukraina återinför en specialiserad myndighet med finansiering och resurser som kan samordna aktiviteter som rör minoritetsfrågor.

Samtidigt framgår det att en rådgivande instans för nationella minoriteter inrättades som en del av kulturdepartementet 2010: ”Den fungerar som en konstruktiv plattform för diskussioner om frågor som berör nationella minoriteter, till exempel de som rör läroböcker och deras skildring av minoritetskulturer, samt språket som används i externa skolavslutningsprov. Positiva förändringar infördes år 2010 i detta avseende, och prov har sedan dess tillhandahållits på de sju språken i skolan.” Man inrättade även ett pedagogiskt center för det ungerska språket i Uzhgorod 2009 och ansträngningar har gjorts att införa metoder för två- och flerspråkig undervisning i flera skolor, inklusive på Krimhalvön.

Rapporten lyfter även fram brister på juridisk nivå. De lagar som rör nationella minoriteter i Ukraina bedöms som daterade och inkonsekventa, då förslagen till lagen om nationella minoriteter från 1992 aldrig antogs av dåvarande makthavare. Inte heller tyckte rapportens författare att kriterierna och procedurerna för finansiering av kulturaktiviteter för nationella minoriteter var tillräckligt tydliga och transparenta. Dessutom ansåg man att representanter för minoriteter inte hade tillräckliga möjligheter att medverka i beslut som rör finansiering av stöd till minoriteters kultur och språk.

När det kommer till stödet för de olika minoriteterna i Ukraina framgår det av rapporten att det varierar beroende på hur stor eller liten minoriteten är. Frågan om relationen mellan talare av ukrainska och ryska verkar utifrån rapporten överskugga de behov som finns hos numerärt mindre minoriteter som även de behöver uppmärksamhet och stöd för att deras språkliga rättigheter ska säkras. Rapporten visar fortfarande en frånvaro av juridiska garantier i stödet till undervisning i minoritetsspråk. Ansvaret för att få tillgång till någon grad av modersmålsundervisning låg främst hos lokala myndigheter, utan vägledning från skoldepartementet. Det innebar enligt rapporten att minoriteters rätt till modersmålsundervisning varierade starkt mellan regioner.

När det kommer till rapporterad diskriminering av minoriteter i Ukraina, framgår det av rapporten att krimtatarer, judar och romer är extra utsatta. Särskilt uppmärksammas romernas situation då de fortfarande diskrimineras när det gäller rätten till utbildning, sjukvård, bostadsförhållanden, arbetsmarknaden och inom rättssystemet.

Ukrainas minoritetspolitik 2018

År 2014 annekterade Ryssland Krimhalvön och i östra Ukraina ökade konflikten mellan lokala separatistgrupper och den ukrainska staten. Enligt rapporten från 2018 går det inte att förbise den betydelse som detta har haft för landets minoriteter. Bland annat nämner man att konflikten skapat en atmosfär där personer ”som hittills varit bekväma med mer komplexa, multipla identiteter känner sig tvungna att välja sida genom att visa lojalitet mot staten”. Särskilt de som identifierar sig som ryssar eller som pratar ryska men identifierar sig med den ukrainska majoriteten har drabbats av detta.

Rapporten lyfter fram den ukrainska statens initiativ riktad mot situationen för utsatta minoriteter, exempelvis romer. År 2013 tog Ukraina fram en strategi för skydd och integration av den romska nationella minoriteten in i det ukrainska samhället som ska gälla fram till 2020. Det har enligt rapporten lett till en del positiva resultat för den romska minoriteten, bland annat genom att romer har fått identitetshandlingar. Samtidigt framgår det att utvecklingen varit försumbar. Romer fortsätter att diskrimineras när det kommer till möjligheten att utbilda sig, tillgång till bostäder, sjukvård och att komma ut på arbetsmarknaden. Även våld från allmänheten på lokal nivå och Ukrainas polis har rapporterats, något som rapporten inte anser har utretts tillräckligt bra eller lett till några sanktioner gentemot ansvariga.

I övrigt noterar rapporten att det fortfarande finns brister i stödet till minoriteternas språk och kultur i landet. Likt rapporten från 2013 noterar man att ansvaret ligger på kulturdepartementet: ”Tyvärr kan den här strukturen, som får otillräckliga resurser och finanser, inte genomföra tillräckliga åtgärder för personer som tillhör nationella minoriteter”. Samtidigt framgår det att Ukraina tagit tag i en del brister. Exempelvis antog man 2012 lagen om principer för statens språkpolicy som framhäver ukrainska som statens språk, samtidigt som den erkänner ryska och andra minoriteters språk som regionala språk som ska skyddas. Expertkommittén anser det vara i enlighet med den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Men utöver det har det juridiska skyddet för Ukrainas nationella minoriteter inte fortskridit lika snabbt, och arbetet som man observerade skedde utan att minoriteter fått medverka i beslutsprocessen.

Snabb väg mot EU-medlemskap

Så, vad kan det här långa perspektivet på Ukrainas minoritetspolitik säga om landets möjligheter att bli medlem i EU? Ukraina lär bli medlem i EU inom väldigt kort tid, men frågan är hur det påverkar landets minoriteter. Det framgår av Europarådets expertkommittés rapporter från 2003 och framåt att Ukraina haft svårt att ge likvärdigt stöd till sina minoriteter. En del av utvecklingen kan kopplas till Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 och invasionen 2022, men många problem verkar ha funnits sedan lång tid tillbaka.

Det har gått fem år sedan Europarådets expertkommittés senaste granskning av Ukrainas minoritetspolitik. Det innebär att det är dags igen. Vad som kommer att tas upp i den rapporten är svårt att säga, om det nu kommer att vara möjligt för expertkommittén att besöka landet mitt i brinnande krig. Det kommer alltså vara svårt att veta hur minoritetspolitiken utvecklar sig i landet efter att man blir medlem i EU.

Under arbetet med den här artikeln försökte jag hitta nyheter på engelska om Ukrainas nationella minoriteter. Det är inte många minoriteter som får särskilt stor rapportering. Främst hittade jag engelskspråkiga nyheter från Rumänien och Ungern som verkar rapportera negativt om hur rumäner och ungrare behandlas i Ukraina. Samtidigt är nyheter om alla andra minoriteter frånvarande. Det finns alltså en chans att minoritetspolitiken i Ukraina utvecklas i en mer positiv riktning tack vare påtryckningar från stater som har koppling till en minoritet i landet. Huruvida det kommer att leda till någon förbättrad situation för exempelvis romer eller krimtatarer är svårt att säga.

Stellan Beckman

Fotnot: översättning av citat från engelska till svenska har gjorts av Ola Persson.

Artikeln har publicerats i en kortare version i tidningen Fjärde Världen 3/2023