Av Cruzcay Escobar

(Om du vill lyssna på en del av artikeln klicka här)

Tillåt mig att mentalt transportera dig till den plurinationella staten Bolivia, ett mångsidigt och mångkulturellt land. Där möts himmel och jord, solen börjar där värma upp precis när dess strålar når de högsta topparna, som finns 3 500 till 4 000 meter över havet.

Bolivia har en kultur som är djupt rotad i invånarnas förfäder. Dans är en kulturell social aktivitet, det skulle kunna säkerställas att dansen förenar alla bolivianer, den är källan till våra glädjeämnen och blir en andlig balsam. Bakom det som kallas La Morenada, ”Morenos dans”, finns en historia som går tillbaka till tiden för den spanska kolonin.

Närvaron av svarta slavar i Bolivia beror på silverboomen i Cerro Rico de Potosi som ligger i västra Bolivia. En tid präglad av smuggling av slavar som spanjorerna tog med sig från Västafrika från 1500- till 1800-talen till Sydamerika, särskilt till Bolivia-Potosí, för att arbeta i gruvorna.

Enligt författaren Eduardo Galeano krävde arbetet i gruvorna livet på 8 miljoner ursprungsfolk och afrikaner som var förslavade i 300 år. Många dog till följd av överarbete, undernäring och lidande i regionen.

Den långa resan Afrika-Bolivia användes av den katolska religionen och man lärde slavarna Bibeln på ett språk de inte kunde och det är också vid den tiden många svarta slavar får katolska namn. De överlevande från det spanska slaveriet överfördes till varmare platser med mycket växtlighet. Arbete på fälten sågs som det mest lämpliga som deras livsvillkor. Idag kallas de Afrobolivianer. De har sin egen sociala och religiösa organisation, de har sina egna myndigheter. Mer eller mindre räknar man med att det finns 20 000 afrobolivianer som är erkända som en etnisk grupp. De finns i departementen norra La Paz-norra Yungas, södra Yungas och Caranavi. Deras näringsfång är att plantera citrusfrukter, bananer, kakao, te, kaffe och coca.

Den afrikanska essensen

Morenos dans är inte en skapelse som kommit utifrån, från européerna. Den föddes just i de brödraskap där afrobolivianerna själva brukade träffas. Senare antog höglandets mestiser den dansen. För att behålla den afrikanska essensen, inkorporerade man groteska masker dekorerade med svarta ansikten med stora ögon och med tungan som sticker ut ur munnen. Detta ska illustrera att det var väldigt svårt för slavarna att andas på mycket hög höjd över havet.

Rey Moreno, ”Morenokungen”, är huvudfiguren, han är den som bär den mörkhåriga masken, de andra dansarna kommer bakom honom. En vicepresident i Evo Morales regering i Bolivia tvekade inte att bära den masken i en av dansparaderna 2021. Morenokungens rörelser är i en trött och långsam rytm, den rör sig från höger till vänster, för att representera smärtan och lidandet som de svarta slavarna genomgick. Hans kostym är broderad med silvertrådar som hänvisar till en metall som nyttjades vid den tiden.

Morenokungens dräkt väger, mer eller mindre, 15 till 20 kilo och består av en bred broderad cape med epåletter vid axlarna som täcker dansarens mask. I midjehöjd har den ett slags tung cylindrisk kjol som är inbäddad med blanka stenar och paljetter, byxorna kan vara vita eller färgade, slutligen bär dansarna stövlar med ornament.

Förutom Morenokungen kan du i den här gatudansen se Los Chinas Morenas, ”De Mörka Kinesiskorna”. Denna karaktär förekom inte ursprungligen i denna dans, den platsen innehades förut av smala män som dansade som kvinnor. Nu kan kvinnans skönhet också uppskattas, hon kännetecknas av att hon bär en hatt klädd med fårull, broderad med ljusa trådar. Håret har flätor som är prydda med färgade band. Blusen och kjolen är i samma färg broderade med trådar och glänsande paljetter. Stövlarna är långa och prydda med paljetter.

Det finns också en närvaro av de mörkhåriga Cholitas, ”Ursprungsfolkskvinnorna”, som har en mer konservativ klänning, bär en kjol som når ner till knäna. Den traditionella sjalen, broderad med fina trådar i vackra färger och kreativa mönster, täcker hela ryggen.

Sedan vi har den oundvikliga borsalinohatten som pryder dansarnas huvud. Vägen de tar uppgår ofta till fyra kilometer i många av landets städer. Fysisk förberedelse är viktig för att kunna nå slutdestinationen, och detta skulle de heller inte orka om de inte hade en stark tro.

Duktiga hantverkare

Tack vare de bolivianska hantverkarna som med sina händer syr och dekorerar, med en fingerborg och en nål i handen, skapas de olika kostymernas design. Och hantverkarna lägger sin kreativitet i varje broderi.

Musikinstrumenten är rent afrikanska och kan bestå av att en skallra tillverkas av en trälåda med ett tandhjul, som vid vridning med handens handled resonerar till ljudet som är mycket likt strängar. Ljudet låter som kedjor, släpade av svarta slavar.

Med tiden införlivades olika blåsinstrument, trumman användes redan från början. Allt eftersom tiden gick fick dansens melodi en mer utsökt rytm som inbjuder alla som gillar dans att dansa. Den spreds till alla samhällsklasser och blev mer populär.

För närvarande dansas den på festen La Entrada del Gran Poder, i La Paz. Detta är en religiös fest. En annan möjlighet där du kan njuta av denna dans och andra är på La Entrada del Carnaval i departementet Oruro. Den är inskriven på den representativa UNESCO-listan över mänsklighetens immateriella kulturarv 2008.

Utanför Bolivia blir bolivianer ambassadörer för boliviansk kultur och folklore, vilket gör danserna kända i olika delar av världen. Nyligen hölls tävlingen Caporal 2022 i Växjö där ungdomarna förberedde sig hårt för att få representera sina olika bolivianska föreningar. En annan viktig scen där Bolivia kommer att få möjlighet att visa sin kultur blir på Göteborgskarnevalen 2022 där flera kulturföreningar kommer att presenteras med sina respektive danser, bland annat La Morenada, Los Caporales och Tinku – vilket betyder möte.

Ritualen och tinkudansen

Tinkudansen döljer en historia som går tillbaka till inkacivilisationen. Ordet tinku kommer från quechua-språket och betyder ”möte”. På aymaraspråket heter det tinkuy som betyder ”fysisk attack”. Aymara-språket kommer från Tihuanacotacivilisationen. Vid den tiden blomstrade områdena i Qaraqara i denna del av den bolivianska regionen. Från år 1100 i vår era fanns de i Macha-regionen.

Bartolomé Medina säger att El Cerro Rico de Potosí, ett berg, var en helig plats för de som bodde här. Qaraqarafolket var fruktade för sin krigarövning och när en viktig person kom till deras kungarike organiserades en demonstration av deras krigsteknik.

Macha ligger i provinsen Chayanta i departementet Potosí Bolivia och har för närvarande en befolkning på 20 000 invånare, som ägnar sig åt jordbruksproduktion av potatis, korn, vete, samt får- och lamadjursuppfödning. Det var då den mest befolkade staden i regionen och det är där Tinkuritualen började geomföras. Krigarna samlades för att visa den. När inkariket koloniserade regionen ville inkan att hans personliga vakter skulle vara Qaraqarakrigare. En strid organiserades och de unga männen rekryterades som vakter för inkan.

Ritualen börjar

Med tiden blev demonstrationen av krigstekniker också en religiös ceremoni, vars mål var att erbjuda mäns blod till Moder Jord, och på så sätt säkerställa en bra skörd i regionen för samhället som vann striden. De bolivianska högländerna är torra och vatten är det ont om, av denna anledning kämpade samhällena ständigt för tillgång till floden.

2008 beslutade myndigheterna att öka medvetenheten i dessa samhällen. Det är inte möjligt för systersamhällen att fortsätta konfrontera varandra när blod har utgjutits och barn och fruar lämnas kvar. För närvarande sker ritualen den 2 maj på natten i alla samhällen kring Siglo XX, Catavi och Llallagua. Ursprungsfolk i Laimes, Jukumaris och Pocoata samlas för att dansa och fira tillsammans. Männen spelar traditionell musik och ackompanjerar sina melodier med ett instrument som heter jula julas, detta är ett blåsinstrument. Kvinnorna sjunger med sina höga röster vilket imiterar fåglarna.

Klädseln – ett uttryck för konst

Nästa dag börjar konfrontationen. Männen bär vantar, slangbellor och mössor som är gjorda av läder och tjurarnas tarm, vars modell liknar de spanska erövrarnas hjälmar.

Själva dansen visar rörelser av kamprytm, av smidig energi och med målet att förstöra motståndaren. Trampandet med fötterna accentuerar melodin, armarna är i kontinuerlig rörelse. Kvinnorna bär en vit flagga och flyttar den i en cirkel, deras rörelse är moturs. Klädseln är ett uttryck för konst, den är gjord av ett tyg som de gör själva; som kommer från fårull, kohudar och alltså till och med tjurtarmar.

Männen bär en läderhatt prydd med flerfärgade fjädrar. 

Calzonan är ett par byxor gjorda av tyg från landet, de har ett smalt midjeband som fästs med en sorts halsduk i varierande färger. Den har också en sorts färgade långa strumpor med geometriska figurer. Sandalerna kan vara gjorda av läder eller gummi. Kvinnorna bär långa, mörka klänningar. Midjan är markerad med en vävd halsduk med vackra Tihuanacofärger och -former. 

Kvinnorna bär en hatt som är prydd med färgade trådar, slutligen är sandalerna av läder eller gummi. Denna klänning har varit oförändrad sedan inkatiden. Denna dans är, bland de olika religiösa kulturaktiviteterna, mycket efterlängtad av befolkningen.

Cruzcay Escobar, bolivianska med aymara/quechuabakgrundoch med rötter i gruvstaden Siglo XX. 

Från tidningen Fjärde Världen nr 3-2022

Prenumerera här