Har vi glömt Ulf Hannerz avhandling Soulside? När Ulf Hannerz på slutet av 60-talet doktorerade i socialantropologi med sin bok Soulside – om ett svart amerikanskt innerstadsområde – blev det stort rabalder. Hur kunde någon skriva en avhandling som nästan var en roman?
Även om det väckte anstöt i Sverige hade antropologin på den tiden en viktig roll i samhällsdebatten i USA och på andra platser. Är det något vi saknar i dagens svenska diskussion om våra egna förortsområden?
Hela titeln på Hannerz bok löd: Soulside: Inquiries into Ghetto Culture and Community och den utkom alltså 1969 (ny upplaga 2004). Den var ett slags kritik av antropologen Oscar Lewis och hans begrepp ”fattigkultur”. Enligt Lewis fanns det en särskild kultur i fattiga ”ghetton”, präglad av kortsiktighet, hjälplöshet och maktlöshet, som hindrade de fattiga från att ta sig ur sin situation.
Problemet med Lewis teori är att han menade att denna kultur ärvdes genom generationer, och att olika hjälpinsatser därför inte skulle fungera mot bakgrund av denna attityd. På så sätt lade han nästan skulden för fattigdomen på de fattiga själva. Sådana idéer florerade på 1950- och 60-talen, när den svenske antropologen Ulf Hannerz gav sig ut på fältarbete. Han studerade en svart ”inner city” – eller ”slum”, som det också kallades – i Washington D.C.
Livet var inte enhetligt
Istället för statistik och hårda fakta använde Hannerz den typiskt socialantropologiska metod som kallas deltagande observation: Att vara på plats och själv interagera på ett vardagsnära sätt, iaktta och röra sig mellan olika sociala miljöer. Han bodde i området i två år.
Det han fann var att innerstaden rymde olika livsstilar och attityder till omvärlden: Allt från människor med stadiga jobb som arbetare – och i vissa fall tjänstemän – till arbetslösa och ensamstående kvinnor och män. Livet var inte enhetligt utan mångfacetterat. Människor kunde också röra sig mellan olika grupper.
Samtidigt fanns gemensamma erfarenheter. Uttrycket soul var något som förenade människor. Dess budskap handlar om empati: att vara svart är att vara fattig och förtryckt, men också att man måste fortsätta kämpa. Soul uttrycker gemensamma erfarenheter av att vara svart. Det ger ett gemensamt perspektiv som rymmer människors egna reflektioner kring sina livsvillkor.
Med sin avhandling ville Hannerz ge en annan bild av det svarta innerstadsområdet än den som var vanlig i både den akademiska och den bredare offentliga debatten. Han ville beskriva området på ett mer mänskligt och begripligt sätt än vad som då var gängse.
En kritik som riktades från svarta nationalister och intellektuella var nämligen att socialvetenskaperna tenderade att avhumanisera och nedvärdera dem genom att beskriva de fattiga kvarteren enbart i termer av social misär. Visserligen fanns de negativa aspekterna där. Men kritikerna menade att forskningen missade det komplexa och påtagligt mänskliga i deras tillvaro. De var inte endast ”offer”…
Samtidigt var Hannerz’ kunskap inte ny för icke-akademiska tolkare av fattigdomen, såsom exempelvis författare och andra insiktsfulla betraktare. Och det var förstås ingen okänd bild för innerstadsborna själva. Men Hannerz lyfte in frågorna i akademin. I Sverige möttes han inledningsvis av stor kritik.
I vårt land finns en lång tradition av kvantitativa forskningsmetoder, statistisk och mätbar kunskap. Men efterhand har de kvalitativa metoderna, som deltagande observation, fått större genomslag även här (trots att mätbarhet fortfarande är viktig i Sverige).
Ersätts av enklare förklaringar
Är då Hannerz akademiska genombrott ett slags ”bortglömd” kunskap i dagens Sverige, där debatten om våra förorter alltmer kretsar kring just problemen? Självklart är den organiserade brottsligheten ett stort problem. Det råder ingen tvekan om att våldet och vapnen existerar. Men i debatten glöms ofta den andra sidan av saken bort. Varför?
När Hannerz bok kom ut låg den rätt i tiden. Antropologin började röra sig från att studera avlägsna icke-västerländska samhällen till att undersöka städer och förorter. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen hade vuxit i politisk betydelse. Akademin i USA var redo att lyssna på vad Ulf Hannerz hade att säga.
Sedan händer något. Kunskapen institutionaliseras och olika riktningar uppstår. Med tiden förlorar akademin något av sin ställning i det offentliga samtalet och tenderar att bli något för de akademiska ”finrummen”, allt eftersom fördjupningar ersätts av enklare förklaringar och lösningar. Problemen anses för ”akuta” för ett mer nyanserat samtal. Samtidigt växer nya ”alternativa” medier fram på YouTube och i sociala medier.
I sin bok Två Kråkor håller inte med. Essäer om mångfald i den globala byn (2022) berättar Hannerz om en vandring i Rinkeby och reflekterar över situationen där och våra dagars debatt. Han konstaterar att de som bidrar mest till Rinkebybilden i dag är kriminalreportrar som bedriver långsiktig granskande journalistik. Det ger en bild av läget. Samtidigt ger det knappast en så bred och insiktsfull beskrivning av livet i en förort som antropologerna kunde ge. När ovanligt många somalier avled under pandemin slog svensk-somaliska läkare larm. Man insåg att informationen om pandemin inte hade nått ut på andra språk än svenska. Alltså lades informationen ut på hemsidor – men går de äldre somalierna i förorten in på sådana sidor? Ulf Hannerz menar att en av de första frågor man borde ställa sig, om information ska gå ut till alla i landet, är: ”Hur fungerar detta på platser som Rinkeby?”.
Allt mer polariserad debatt
Antropologin var en gång ett ämne för de ”udda människorna”. Ett ämne som engagerade grupper som kvinnor, minoriteter, urfolk, homosexuella med flera. Människor som av storsamhället ansågs avvikande. Ämnets fokus låg på avlägsna platser utanför västvärlden och på vad kulturerna där hade att säga om det gemensamt mänskliga. Ämnet låg lite utanför akademierna.
Sedan blev det mer ”accepterad” kunskap och institutionaliserades. I dag blir ämnet mer och mer fragmentiserat. Samtidigt har det förlorat något av sin tidigare starka, inledande kraft och sin speciella roll i att förändra samhället. Samtidigt får vi inte glömma Ulf Hannerz och hans banbrytande arbete i det amerikanska innerstadsområdet. Hannerz’ noggranna etnografi, där han rör sig mellan olika subkulturer och delkulturer, borde fortfarande vara relevant i en tid då debatten tenderar att bli alltmer polariserad och avhumaniserande. Vad kan en nutida svensk Soulside vara? Kan vi återfå vår ”själ” – vår mänskliga närvaro?
Text: Leif Jacobsson