Åke Hultkrantz var professor i religionshistoria vid Stockholms universitet 1958-1986. Bild ur Året Runt nr 30 1986. Foto: Michael Brannäs (Tyvärr är fotot skadat)
.
– Medicinmännen har krafter som vi ännu inte kan förklara. Så säger Åke Hultkrantz, professor emeritus i religionshistoria vid Stockholms Universitet. Större delen av sitt liv har han ägnat åt att studera indiansk religion. Han har blivit adopterad av en av shoshonernas medicinmän – och han har fått vara med om ceremonier där märkliga saker inträffat.
I mitten av 1980-talet gjorde vi en intervju med Åke Hultkrantz och senare med två andra forskare på den religionshistoriska institutionen vid Stockholms Universitet – Louise Bäckman och Per-Arne Berglie. Institutionen var då mycket inriktad på ursprungsfolkens religioner och shamanism.
När vi intervjuade Åke Hultkrantz hade vi fått med oss en bandspelare från Sveriges Radio, så intervjun blev också till ett inslag i Vetandets Värld och dessutom en artikel i Året Runt. Åke Hultkrantz använder i intervjun genomgående ordet ”indianer” som många har slutat med.
– Bland indianerna skiljer man mellan två tillvaroformer, säger Åke Hultkrantz, den vanliga, normala världen runt omkring oss och en helt annan värld som har inbrytning i vår vanliga verklighet då och då.
– När jag har varit hos indianerna har även jag fått uppleva vad som skulle kunna vara inslag av en annan verklighet. Det har tagit mig mycket djupt. Jag har undrat vad det är för upplevelser jag har, vad det egentligen är jag är med om.
Studera medicinmännen
Åke Hultkrantz intresse för indianer sträcker sig långt tillbaka i tiden. Redan som tolvåring drömde han om att studera medicinmännen och deras verksamhet. Idag är han erkänd som en av världens främsta auktoriteter på området. Till och med från USA söker sig studenter och forskare hit för att få del av hans erfarenheter och vetande.
– Som barn fascinerades jag av det nära sambandet mellan människorna och naturen som jag fann hos indianerna, säger Åke Hultkrantz. De tycktes mig som en del av en stor naturhelhet. Dessutom erbjöd de en så färgrik kultur och de hade en levande stark religion, en tro som tog sig uttryck i visioner och extatiska tillstånd.
År 1948 begav sig Åke Hultkrantz som ung student till shoshonerna – ett folk som bor i Wyoming, strax öster om Klippiga Bergen. Där har han sedan vistats i flera omgångar.
– Jag ville komma till prärieindianer, säger han, eftersom min avsikt var att fånga upp religiös tro och religiösa ideal i våra dagar som samtidigt var traditionella, dvs den gamla religionen skulle leva kvar. På båten till USA sa några svensk-amerikaner till mig: ”Det blir till att bo i tält och fara väldigt illa.” Och tidvis bodde jag ju i tält, när jag följde indianerna mera intensivt. Jag var med på deras jakter, utflykter för att samla mat och ceremonier som ibland kunde vara flera dygn i sträck. Det var hårda prövningar.
– Bland det svåraste var faktiskt maten. De åt till exempel präriehundar, ett slags gnagare, som levde i gångar på deras begravningsplats. Vid ett tillfälle hade de grävt upp en självdöd ko, som en vit lantbrukare begravt i ett dike. Den kokte de bitar av. Sedan fick vi kavla upp ärmarna och äta med händerna direkt ur grytan.
Hos shoshonerna lärde Åke Hultkrantz känna medicinmannen John Trehero. De blev så småningom mycket goda vänner, en vänskap som utvecklades så långt att medicinmannen adopterade Åke Hultkrantz som sin son.
John Trehero, medicinmannen som Åke Hultkrantz lärde känna och blev adopterad av. Foto: Joseph Epes Brown
– Han bodde tillsammans med sin familj på tre generationer i ett litet brädskjul som närmast kan liknas vid ett hönshus, berättar Åke Hultkrantz. Det var en oerhört charmerande människa. Men bland shoshonerna var meningarna om honom delade. Han hade rykte om sig att vara en skämtare och kvinnojägare. Det fanns också de som menade att medicinmannaskapet bara var som han gjorde sig till, att han inte trodde på vad han sysslade med. Däremot hade han stort anseende bland kråkindianerna längre norrut, främst för att han hjälpte dem att återinföra soldansen, som sedan länge varit utdöd hos dem.
– Han var en stor historieberättare och mycket lättsam till sättet, säger Åke Hultkrantz, men när det kom till religionen fick man inte skämta.
Botar reumatism
Och att han verkligen var en utövande medicinman fick Åke Hultkrantz själv erfara. Vid ett tillfälle berättade han för John Trehero att han plågades av reumatism i ena axeln. Medicinmannen bestämde sig för att bota honom.
Åke Hultkrantz berättar:
-Medicinmannen försåg sig med de fjädrar han använde när han botade. Så sjöng han en sång. Sedan skakade han fjädrarna över den sjuka axeln, slöt ögonen och bad. Därefter stirrade han plötsligt på mig, la sin hand på axeln och drog tillbaka. Jag kände då en krafttillförsel och samtidigt ett utsug som var oerhört starkt. Jag var mycket förbluffad över detta.
Efter boteceremonin berättade medicinmannen att både han och hans fru hade sett en av hans skyddsandar, uttern, medan det hela ägde rum.
Det skakande tältet
Det här är inte det enda tillfälle då Åke Hultkrantz förbluffats av medicinmännens förehavanden. Vid ett besök hos arapaho-folket, som bor i närheten av shoshonerna, fick han delta i en ceremoni som i sin ursprungliga form brukar kallas Det Skakande Tältet. Det anses bland indianerna att det är de tillkallade andemakterna som under ceremonins gång får tältet där den äger rum att skaka som av stormvindar. Men den här gången genomfördes ceremonin i ett litet brädskjul, säger Åke Hultkrantz, och det kunde alltså inte skaka. Däremot var alla andra ingredienser med. På golvet i skjulets enda rum hade indianerna ordnat ett slags altare med olika symboler; fjädrar, tobak, etc.
Åke Hultkrantz beskriver ceremonin:
– I mitten av altaret la man en fäll, och på den satte sig medicinmannen. Han klädde av sig till midjan, lindades in i filtar och bands med starka rep, så att han omöjligt kunde ta sig loss. Ljuset släcktes, trummarna började slå på sina trummor, och sedan sjöng man. Medicinmannen försökte också sjunga, men eftersom han var helt inlindad i filtar hördes det bara svagt.
– Sedan förgick det en tid. Sången blev vildare och vildare. Så plötsligt var det som ett inferno. Från alla håll och kanter hördes rop och ljud. Det var fåglar, rävar och vargar, det var björnar som brummade. Det var ett förfärligt dån som kom överallt ifrån. Jag undrade vad det var – och plötsligt kände jag något kusligt utefter ryggen. Då var det en vindkåre som drog förbi där, och det visade sig sedan att det måste ha varit en ande, enligt vad indianerna sa. Vad det nu kan vara, det vet jag inte. Jag kan bara säga att jag kände den där vindkåren. Några av indianerna hade sett anden, berättade de för mig efteråt. Några hade också sett blågröna gnistor i taket, men det såg inte jag.
– Samtidigt dansade dessa andar runt, runt med skallror, som de förde på en ganska hög höjd ovanför mitt huvud. Därefter tystnade allt ljudet, och medicinmannen tolkade vad andarna sa till honom. De frågade vad han ville, och han sa att den här ceremonin hade ordnats för att bota en sjuk pojke. Kunde han få hjälp, frågade han, och andarna sa att de skulle se vad de kunde göra.
– Medicinmannen och folk ur publiken frågade också andarna om vad som hände i olika delar av världen, om vad som skulle hända osv, och andarna svarade genom medicinmannen. Den sjuke fick ställa sig upp och blev behandlad, men det kunde jag inte se i mörkret.
Medicinmannen kom loss
– Sedan blev det en paus, för den ande som var kontrollande, huvudande, måste lämna rummet och fara iväg för att ta reda på vilken sjukdom det var fråga om. Sedan kom han tillbaka och talade om vad det var för sjukdom. Till sist, nu var det ganska långt framme på morgonen, tog andarna farväl med ett öronbedövande dån, trummorna gick och alla sjöng.
– Därefter tändes ljuset, och då fick jag se medicinmannen sittande där badande i svett. Han hade på något sätt kommit loss. Det här var förresten en mycket mäktig medicinman. Det sades om honom att han hade uppåt fyratusen andar. Jag frågade senare om detta. Då svarade han inte. Han bara nickade på ett mycket vagt sätt, som betydde ungefär att han hade många andar.
Peyote-ceremoni
Ovanliga upplevelser av annat slag fick Åke Hultkrantz vara med om när han deltog i indianernas peyote-möten.
Peyote är en liten kaktus utan taggar som när man äter den ger upphov till ett förändrat medvetandetillstånd. Även visioner kan förekomma. Peyote-kaktusen används sedan början av 1900-talet i religiösa ceremonier, också sådana med kristna förtecken, av en stor del av Nordamerikas indianer. Den här ceremonin, som brukar genomföras en gång i veckan, ska helst äga rum i en tipi, prärieindianernas traditionella tält.
– Under ceremonin skickas peyote-kaktusarna runt. De är då mosade till något som liknar ett slags gyttja. Av det här måste man ta minst fyra gånger, berättar Åke Hultkrantz, och helst fyra tuggor varje gång. De som satt närmast vaktade mycket noga på mig, så att jag inte skulle spotta ut någonting. När man ätit det där, när man lyssnar till sången och trummandet och atmosfären blir mer och mer livlig och ändå avspänd, faller man i ett slags trance.
Moder Peyote sjunger
– När jag tittade mig omkring såg jag hur ögonen på de kringsittande började lysa i regnbågens alla färger. Jag tittade också på ett askaltare – det var aska som man format till en fågel, en örn. Plötsligt började örnen lyfta sina vingar och försökte flyga iväg.
– Jag fick också upplevelsen att jag hörde en kvinna uppe i tältets topp som sjöng ljudligt i takt med trummans dån. Jag frågade en av indianerna som satt bredvid mig vad det var för någonting. ”Ja, det är Moder Peyote som sjunger där uppe” svarade han, ”och det har vi andra också erfarit.” Moder Peyote identifierades med Moder Jord, som är en mycket stark och mycket vanlig gudinna bland indianerna och som är identisk med jorden.
De upplevelser Åke Hultkrantz haft under peyotemötena skulle många tycka är enkla att förklara som hallucinationer. Vi frågar honom istället hur han vill förklara de andra upplevelser han varit med om, där peyote inte varit med i bilden – boten av hans reumatism, Det Skakande Tältet, etc.
– Jag är ju i första hand empiriker, religionshistoriker och religionsfenomenolog, svarar han, och jag vågar inte komma med några slutgiltiga förklaringar. Jag kan bara konstatera att sådana här saker verkligen äger rum. Som forskare måste jag ju arbeta utifrån de premisser vetenskapen använder – de är likadana för min forskning som för litteraturhistoria, psykologi eller historia. Men jag vill inte hålla för otroligt att det finns en helt annan tolkning än den som vi idag brukar tillämpa.
-Vi vet ju inte exakt hur verkligheten är beskaffad, och det är väl troligt att vi så småningom kommer att segla in i ett helt annat sätt att se på tillvaron. Men jag tror att det är klokast att inte driva den frågan för långt, utan i stället registrera fenomenen och samtidigt, i den mån vi kan det, undersöka vad det är som sker. Här kommer hela diskussionen om nya paradigm med i bilden – att hela vår verklighetsuppfattning är felaktig och måste ersättas av en annan. För egen del menar jag att vår definition av verkligheten är otillräcklig. Vi fångar inte in allting.
– Menar du att medicinmän skulle ha kommit längre än den västerländska vetenskapen?
– De har inte kommit längre, det är vi som har avsnört oss från vårt gamla arv. Det har uppkommit en likgiltighet för sådana här saker, och det är ganska egendomligt. Om man går till kristendomen räknar den ju med andemakter.
Krafterna finns
– Du menar alltså att de här krafterna som kallas övernaturliga finns? Medicinmännen du har träffat har någon kraft som vi inte vet vad det är för någonting?
– Ja, precis det.
– Du har tidigare sagt att du blivit skrämd av en del av dina upplevelser hos indianerna. Det här är alltså inte någonting du tar lätt på, utan det är allvar.
– Ja, det är allvar. Och när man kommer från en ombonad västerländsk miljö, där materien mer än anden står i förgrunden, är det ytterst omskakande att få vara med om det jag har varit med om.
– Den kraft medicinmannen John Trehero använde när han botade dig kallade han för poha han sa att han hade björn-poha, bäver-poha, osv – men vad är poha egentligen för någonting?
– Det är övernaturlig kraft. Det är centra, skulle man kunna säga, för den övernaturlighet som enligt indiansk uppfattning finns i tillvaron.
– Medicinmännen skulle alltså på något sätt kunna komma i kontakt med den andra verklighet du talade om?
– Ja, på något sätt. Om de här mer märkliga fenomenen har jag egentligen bara skrivit en gång, en artikel som heter Vad professorn inte sade. Jag återger där ett avsnitt ur en bok av en forskare som heter Kohl. Han talade en gång med en medicinman som gått över till kristendomen, men som tidigare hållit på med ceremonin Det Skakande Tältet.
Detta är sanning
– Kohl frågade: ”Det var väl bara båg det där med att det stormade i tältet och att andarna flög omkring?” Medicinmannen svarade: ”Nej, min herre. Så kristen jag är måste jag erkänna att detta är sanning. Detta är vad som hände.” Jag tycker att ett sådant vittnesmål från en konvertit som försöker vara så trogen mot kristendomen som möjligt är mera övertygande än något annat.
– Kan man av allt det här dra slutsatsen att den indianska kulturen inte är den här primitiva, förlegade, utan tvärtom pekar in i framtiden?
– Ja, den är inte primitiv i den mening som är den vanliga – den har varit primitiv i teknisk mening. De har inte haft våra eleganta palats, kyrkor, osv, utan de har haft tält och andra enkla bostäder. De har inte kunnat skydda sig mot naturkrafterna på samma sätt som vi, därför har de kallats ”naturfolk” och ”primitiva”. Både inom den vetenskapliga världen och i den allmänna meningen har de här folken ansetts vara lägre stående varelser. Darwins teorier passar t ex väl in i en sådan uppfattning. Man tyckte ju att australier och andra såg väldigt primitiva ut – i jämförelse med det viktorianska Englands gentlemän. Men det sa man inte rent ut.
De kan lära oss
Till sist frågar vi Åke Hultkrantz vilka värden han anser skulle gå förlorade om indianernas kultur helt försvann.
– Man kan ju konstatera att indianerna kan lära oss en hel del, säger han, t ex genom sitt sätt att nalkas de här ”övernaturliga” fenomenen. Där sitter indianerna inne med en lösning på människans sätt att vara. Man måste ha den harmoni de har mellan tanke, tro och praktiskt handlande.
– Dessutom är det ur rent allmänkulturell synpunkt en försvagning av livet självt när alla variationer i livsstilar och livsmönster försvinner. Man får ett enhetligt sätt att vara och tänka över hela jorden. Detta är ruskigt, tycker jag. Variationerna betyder kolossalt mycket, och jag hoppas – vad som än händer, om kristendomen segrar eller något annat – att indianernas kulturella och ideologiska egenart kan bevaras även inom de nya formerna.
Intervju: Henrik Persson, Ola Persson och Gunilla Rech