Proggartisten Mikael Wiehes välkända låt ”Keops pyramid” tillkom enligt honom vid en inflygning över Stockholm (!). Att många egyptier i forntiden ”slavade” vid pyramid- och gravbyggen är säkert sant. Men var de också riktiga slavar?
Den väldiga Keopspyramiden är det enda som är kvar av världens sju underverk. De största stenblocken i botten på pyramiden är troligen hämtade i närheten och gjorda av ett slags kalksten. Varje block väger lika mycket som fem-sex bilar.
Inne i pyramiden finns några komplexa utrymmen byggda, på olika nivåer, inklusive en gravkammare för farao Keops. Pyramidens gravkamrar är helt olika de i Konungarnas dal längre bort eftersom den saknar målningar, skulpturer och texter. Materialet i utrymmena är granitblock som kan ha kommit långväga ifrån, antagligen fraktade med båt. Keopspyramiden anses ha byggts på 20-25 år. Det ter sig nästan otroligt med tanke på dess storlek.
Länge visste man förvånansvärt lite om de som faktiskt byggde faraonernas gravar i Egypten. Det kunskapsläget kom att ändras drastiskt när de tre tusen år gamla lämningarna från samhället Deir el-Medina kom i dagen och arkeologiska utgrävningar inleddes i området. Deir el-Medina hade byggts just med syftet att ge bostäder åt hantverkarna vid gravbyggena.
Ökensanden hade bevarat förbluffande mängder spår av livet där, inklusive skriftligt material. Vardagsliv, rättegångar, uppgiften om världens troligen första strejk – allt hittade arkeologerna materiella rester av och mycket var dessutom dokumenterat i skrift på väggar och lertavlor för den som kunde tyda texterna. Där finns till och med teckningar som visar hur hantverkarna såg ut.
Fynden i Deir el-Medina stack hål på många myter: de som byggde gravarna i Konungarnas dal var till att börja med inte slavar. Snarare tillhörde många av dem en klass av hantverkare, som också byggde egna gravkamrar och konserverade egna mumier åt sig själva.
Hade statlig lön och strejkade
Men vad ska den som vill veta mer om det här, utan att vara proffsforskare, göra? Mitt i Stockholm, på Fredsgatan som korsar Drottninggatan, ligger ett fantastiskt museum inrymt i en luxuös nedlagd banklokal: Medelhavsmuseet. Gå dit!
Här finns kontinuerligt olika utställningar och en permanent utställning med föremål från det gamla Egypten. Spektakulära bevarade mumiekistor samsas här med mumifierade djur och föremål av olika slag från det gamla Egypten. Egyptologen Sofia Häggman är verksam på Medelhavsmuseet och hon har berättat utförligt i radions Historiepodd om vad som kom fram i de rika fynden i Deir el-Medina:
– De här hantverkarna hade statlig lön, i form av säckar med vete. Det var när leveranserna av dessa inte fortsatte som hantverkarna satte sig och vägrade arbeta. Gravbyggarna i Egypten genomförde alltså troligen historiens första dokumenterade strejk!
Sofia Häggman kom nyligen också ut med boken ”Faraos egna arbetare” där ämnet belyses mera.
Världens främsta arkeologiska fynd
Vid byggen av stora pyramider som Keopspyramiden var situationen lik den i Konungarnas dal. Det fanns en mängd specialiserade hantverkare som gjorde mycket av arbetet, men möjligen också ett inslag av slavar. Det fanns alltså förvisso slaveri i Egypten men mestadels var slavarna knutna till hushållen som tjänare där. Man tror dessutom att en hel del frivilliga vanliga egyptier såg det som en religiös plikt att delta i pyramidbyggena.
Raden av pyramider vid Giza uppges ha kommit till eftersom det då fanns en, numera uttorkad, flod som rann intill platsen. På den kunde man frakta de stora stenblocken till pyramidbyggena med båt långväga ifrån. Något liknande verkar vara fallet med den märkliga fornlämningen Stonehenge i England. Man har nu teorin att de väldiga stenblocken troligen kommer så långt bortifrån som Wales.
I Konungarnas dal nära dagens Luxor påträffades från 1700-talet och framåt över 60 gravkamrar för faraoner och deras släkt. Fler kan komma att upptäckas. Den mest kända graven här är Tutankhamons, med hans dödsmask i guld, kanske världens främsta arkeologiska fynd.
Det var, och här kommer kolonialismen in, två britter, Howard Carter och hans beskyddare Lord Carnarvon, som gjorde fyndet av Tutankhamons grav 4 november 1922. Det handlade om över 5 000 föremål, många i mycket skört skick.
Efter fyndet uppstod en dragkamp mellan Storbritannien och Egypten om var föremålen skulle hamna. Ett avtal upprättades och det mesta fördes till Egyptiska museet i Kairo.
Den ene av utgrävarna, lord Carnarvon, dog i samband med fyndet av en infektion. Den var orsakad av att han vid rakning infekterade ett myggbett han fått. Det finns, även om det är ovanligt, i vissa av gravarna skriftliga förbannelser som riktar sig mot den som bryter dess sigill.
Urgammal förbannelse?
Det här gav i sin tur upphov till rykten och historier om att den som rörde faraonernas gravar även i modern tid skulle drabbas av deras urgamla förbannelse. Föreställningar som genast villigt spreds i medierna och möjligen lever kvar än idag.
En skriftlig förbannelse som påträffats åkallar gudarna Sekhmet och Thoth och lyder: ”Förbannade vare de som stör en Faraos vila. De som bryter denna gravs sigill kommer att möta döden i en sjukdom som ingen läkare kan diagnostisera”.
Den överlevande upptäckaren fick hur som helst hjälp av sin avlidne kollegas fru att gräva vidare i Tutankhamons gravkammare, och därefter påträffades så Tutankhamons sarkofag.
Fyndet gjorde den västerländska publiken mer intresserade av forntida egyptisk design. För egyptierna, som nyligen delvis blivit av med det brittiska styret, blev Tutankhamons grav en källa till nationell stolthet. Det stärkte också den befintliga faraonismen, ideologin för en nationalistisk rörelse som hävdade att det fanns band mellan det gamla och det moderna Egypten. Faraonisterna sådde split mellan egyptier och de brittiska utgrävarna.
Egypten genomgick flera religiösa metamorfoser efter den faraoniska tiden, från judendom till kristendom och islam. Under den första muslimska tiden sågs lämningarna från det gamla Egypten som hedniska och insatser gjordes för att utplåna dem. Det här hindrades ibland av lokalbefolkningar som på något sätt ännu såg platserna som heliga och kraftladdade. Ännu på medeltiden lär till exempel lokala bönder ha bränt rökelse vid sfinxen.
Egyptierna älskade livet
Eftersom så många spår och lämningar från det gamla Egypten är kopplade till gravar och mumier, inte minst på Medelhavsmuseet, kan det uppstå en föreställning att egyptierna närmast ägnade sig åt ett slags dödskult. Så var inte fallet, påpekar Morris Bierbrier i sin bok ”The Tomb Builders of the Pharaohs” (2016):
– Egyptierna älskade livet och var fokuserade på allt som hörde till det. Det var därför de ville att det i någon form skulle fortsätta efter döden.
Samhällsorganisation kan användas i många olika sammanhang; till exempel i samband med framskaffande av vatten och mat, eller vid handel. Det kunde i Egypten även handla om annat än mat. Det finns uppgifter som pekar mot att Kleopatra under sin härskartid stärkte sitt imperium med hjälp av handel med – parfym.
Stora byggnadsverk kräver också omfattande samhällsorganisation. Och det här gäller både idag och i det forna Egypten. Det gäller även många samhällen vid denna tid – Stonehenge i England, Inkarikets Machu Picchu i Peru, Mexicos och Guatemalas maya- och aztekpyramider byggde inte sig själva. De kom till stånd via hela samhällens ansträngningar. Det är därför Egyptens mest kände och ledande egyptolog och arkeolog, Zahi Hawass, har kunnat konstatera:
– Egypten skapade pyramiderna, men pyramiderna skapade också Egypten.
”Slavade” nog
Även de egyptier som utförde grovarbetet åt europeiska arkeologer på 1800- och början av 1900-talet ser på bilder från tiden inte ut att haft det särskilt fett, och de fick säkert arbeta hårt.
Arkeologiskt förarbete är tungt. Jag var själv vid ett tillfälle anställd som ”grovis” vid en arkeologisk utgrävning i Märsta norr om Stockholm där 400 små individuella gravar hittats.
Dessa enkla gravar, samtida med Egyptens, brukar mest bestå av en enkel kruka med aska och små benrester efter den döde. Ovanpå det kan ligga en järnring där en eller flera torshammare finns fästade, en så kallad torshammarring. Det handlade alltså denna gång inte om de vikingatida adliga gravarna med båtar, djuroffer och en mängd vapen, smycken och liknande som ibland påträffas.
Det var ett tungt arbete att ”torva av” och få fram gravplatserna, även om gravarna var av en ytterst blygsam storlek i jämförelse med de egyptiska. Men först därefter kunde ju arkeologerna gå in med sina spatlar och borstar.
Även om de som byggde pyramiderna eller gravkamrarna i Konungarnas dal inte var slavar, så var nog arbetet även där hårt. En tidspress kan ha funnits. Och man vet att slaveri fanns i Egypten vid den här tiden. Så Mikael Wiehe hade säkert rätt i sin låt ”Keops pyramid” att människor ”slavade” vid bygget av pyramiderna i Egypten, även om de som gjorde själva jobbet inte alltid var slavar.
Text: Henrik Persson
Fakta:
Morris Bierbrier: The Tomb Builders of the Pharaos (2016, 1982)
Sofia Häggman: Faraos egna arbetare. Liv och död i Konungarnas Dal (2025)
Wikipedia English
Keops pyramid
Text och musik Mikael Wiehe
Jag är en av dom som slavar på kung Keops pyramid
Jag är en av dom som jobbar ner vid foten
Och vi sliter och vi släpar för att inte tappa tid
Det är synd om dom som inte fyller kvoten
Har man en gång kommit hit
blir man aldrig mera fri
Om man slutar här så slutar man i gropen
Men om kungen sägs att han är son av solen
/…/
Så det verkar som om det i varje tid
och bland alla sorters folk
finns dom som vill skapa pyramider
där dom själva sitter överst och har makten i sin hand
medan dom som lever nedanför dom lyder
Men om dom där uppe i det blå
inte längre vill förstå
utan föraktar alla dom som ger dom mat
ska pyramiderna till sist bli deras grav