Icke-våldet är det dominerande inom buddhismen, säger Per-Arne Berglie, men det finns också en annan sida. Foto: Henrik Persson
Buddhismen brukar räknas som en av de stora världsreligionerna. Som i all religion finns det flera olika riktningar och inslag även i buddhismen. En av dem i Sverige som forskat mest om buddhismen, dess roll och dess olika uttryck är Per-Arne Berglie, professor emeritus i religionshistoria.
Per-Arne Berglies doktorsavhandling handlade om tibetanska folkliga buddhistiska andemedier. Han hade träffat på några av dem under ett ettårigt fältarbete i Nepal och kom att fördjupa sig i de varianter av andebesatthet, sjukdomsbot och shamanism som dessa medier utövade.
Även på senare år har Per-Arne Berglie, ofta tillsammans med sin fru Margareta, gjort resor till länder som är starkt präglade av buddhismen – som Tibet, Mongoliet, Vietnam, Kambodja och Burma.
Vi fick en klar vinterdag möjlighet träffa Per-Arne Berglie i hans hem, för att ställa frågor kring hans forskning och om hans specialområde buddhismen. Det ljusa vardagsrummet är fyllt med böcker och föremål från olika resor. Under en hylla syns faktiskt också en saxofon.
Det blir ett samtal som både handlar en del om Per-Arne Berglies egen utveckling, men också sträcker sig från Sherlock Holmes och Biggles till Dalai Lama…
– Buddhismen framstår ofta som väldigt fredlig. De flesta känner till att där finns tankar om icke-våld. Och dessa verkar ju verkligen behövas i dagens värld. Men finns det något som kunde reta upp även en buddhist till att gå ut i ett ”heligt krig”?
– Det finns mera konflikter än man tror när man ser Dalai Lamas vänliga ansikte. I Sri Lanka och Thailand är buddhismen en del av identifikationskonstruktionen. Theravada är ju den riktning inom buddhismen som dominerar på Sri Lanka, i Thailand och Burma.
– Buddhismen ses där som en del i människoblivandet. Men det får ju konsekvenser: De som inte är buddhister är inte verkliga människor…
– Det finns gamla berättelser om lankesiska kungar som dödar mängder av människor när de ska ena landet. Någon munk säger att de inte har så mycket skuld för det, eftersom det inte är några riktiga människor de dödar.
– Det här är ett mörkt kapitel som alltså finns – men Dalai Lama och icke-våldet är ju det dominerande.
– Religioner är varken onda eller goda. Det finns inget i den buddhistiska religionen som förhindrar t.ex. krig – uppenbarligen inte.
– Skulle det kunna bli samma upprörda känslor om Buddha-karikatyrer som vi sett när det gäller Muhammedteckningarna i Danmark?
Som ett av de märkligaste arkeologiska fornfynden i Sverige framstår den buddhabild från ca 800-1050 e Kr som i mitten på 1950-talet påträffades på Helgö i Mälaren. Vid den tiden var antalet buddhister i Norden antagligen mycket lätt räknade.
– Nej, buddhismen har ett jämnmodsideal. Man ska ha ett kärleksfullt sinne, och även om man ser dumma människor göra dumma saker ska man inte bli upprörd.
– Jag tänker t.ex. på när talibanerna sprängde bort de stora Buddhastatyerna i Bhamiyan i Afghanistan. Dalai Lama sa någonting, men det var ingen större upprördhet. Buddhister ska inte fästa sig vid sådant – allt är förgängligt, saker kommer och går.
En av de förstörda buddhastatyerna i Bamiyan, Afghanistan. Foto: Wikimedia Commons
– Det finns en buddhistisk text som säger: ”Vi buddhister ska inte bli upprörda när barbarerna begår sina barbariska handlingar. Vi ska påverka dem.”
– Man ska aldrig låta sig uppröras och förlora sinnesjämvikten.
Har också de som inte läst de här texterna fått den här inställningen med sig?
– Ja, det tror jag, även om det förstås finns undantag.
– Om man ser på till exempel Smaragdbuddhan i Bangkok så har den blivit en symbol för kungadömet och jag kan tänka mig att om någon gav sig på den skulle det bli en väldig reaktion.
Men låt oss ta det här lite mer från början. Hur kom du själv egentligen att syssla med de här sakerna?
– Varför jag började med religionshistoria? Jag vet inte riktigt, men jag tror att det var intresset för det exotiska – Tibet till exempel – som det började med. Det var Sven Hedin och ”Biggles i Tibet”. Det är förresten fortfarande den bästa Bigglesboken.
– Conan Doyles Sherlock Holmes var ju i Tibet också! Under de mörka åren när Sherlock Holmes var borta efter att ha slagits med doktor Moriarty var han alltså i Tibet.
– Sedan har en tibetansk författare skrivit om den här tiden när Sherlock Holmes var i Tibet. Han har hittat på en ny Sherlock Holmes-historia: ”The Mandala of Sherlock Holmes”!
– Det var Tintin i Tibet – det lite exotiska, okända. Inkörsporten för en del svenskar till zen och zenmeditation sägs ibland ha varit romaner som ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” av Robert M. Pirsig. Och Per-Arne Berglie nämner också en av dessa böcker, som betydelsefull för honom.
– Sedan var det de amerikanska beatförfattarna, Kerouac till exempel. Jag tror en bok heter ”Dharma-gänget”, på svenska.
– Jag skrev en del skönlitteratur själv. Jag läste konst- och litteraturhistoria.
– Men jag skrev alltså in mig på religionshistoriska institutionen vid Stockholms Universitet som då leddes av Åke Hultkrantz.
– Man blev behandlad med respekt och fick svåra uppgifter med detsamma. Han förutsatte att alla satsade hundra procent på religionshistorien.
Det var intensiva seminarier. Kinas invasion av Tibet 1950 och Dalai Lamas flykt 1959 bidrog också till ett ökat intresse för buddhismen.
– Jag fastnade för Tibet, säger Per-Arne Berglie, och skrev min trebetygsuppsats om uppkomsten av Dalai Lama-skolan, om den historiska processen på 1300– och 1400-talen i Tibet. På den blev jag antagen till doktorandutbildningen. Det var cirka 1965.
– Jag läste språk också: sanskrit, tibetanska. Sedan åkte vi till Indien. Vi fick audiens hos Dalai Lama.
– Dalai Lama har ju två ansikten så att säga, ett mot väst och ett som traditionella tibetaner förväntar sig. Där kan han inte säga att han är en enkel munk.
– Vad pratade ni med Dalai Lama om?
– Honom pratar man inte med i en traditionell miljö. Alla andades in inför honom – man får ju inte andas ut.
– Hans se kreterare skrev ett intyg åt oss att alla tibetaner skulle göra allt för oss och svara på alla våra frågor.
– När vi kom med det där intyget lade tibetanerna det på huvudet, som ett slags välsignelse. Dalai Lama fick Nobels fredspris 1989 och den tibetanska buddhismen blev ytterligare känd både i Sverige och övriga västerlandet.
– Dalai Lama har ju två ansikten så att säga, ett mot väst och ett som traditionella tibetaner förväntar sig. Där kan han inte säga att han är en enkel munk.
– Man har alltid lagt tillrätta budskapet efter situationen och personerna man talar med. Och det är ju inget fel på det Dalai Lama säger till väst: Kärlek och det vänliga sinnelaget. Det är buddhism det också, även om det finns tibetaner som anser att det är för utslätat.
– Jag tror Dalai Lama gör helt rätt, annars skulle han inte ha så stor framgång.
Träffade statsorakel
– Jag studerade sedan folkliga medier i Nepal. Åke Hultkrantz blev ju glad när det visade sig att jag var intresserad av shamanism och folkreligioner.
– De infogade detta i den buddhistiska ramen. Men detta skämdes man lite för i kretsen kring Dalai Lama.Man ville framhålla buddhismen som en livsfilosofi, som en levnadsvisdom – inte som en religion med en religions alla sidor, utan som ett slags religiositet.
– Man ville kanske heller inte utåt visa att man konsulterade orakler, som t.ex. det tibetanska statsoraklet.
På senare år har flera filmer med motiv från tibetansk buddhism visats i Sverige: ”Kundun” av Martin Scorsese, ”Lille Buddha” av Bernardo Bertolucci, ”Sju år i Tibet” med Brad Pitt och ”Fotboll för Buddha” av Khyentse Narbu.
– Ni kanske har sett filmen ”Sju år i Tibet” där statsoraklet förekommer? Det är ju en väldigt stark trance, men det var säkert så det gick till också. Dalai Lama konsulterade ju honom. Men jag tror inte att man ville få ut att det fanns besatta människor långt uppe i hierarkin.
– Jag fick inte träffa det oraklet då. Men det blev ändå så att jag träffade honom, på bakvägar.
– Oraklet sa inte så mycket, men det var en oerhört säregen person. Han hade en massa katter omkring sig och betedde sig ganska ryckigt.
– Sedan fortsatte jag till Nepal och träffade ju medier där, men de var ju nästan helt normala i jämförelse med statsoraklet. Han var väldigt särpräglad och jag förstod mig aldrig riktigt på honom.
Statsoraklet
– Statsoraklet har ju en hel stab omkring sig, men medierna i Nepal är ju enmansföretag.
– I väst väljer man ju ofta de intellektuella bitarna, meditation med mera, och inte relikkult, som kräver en stor apparat och en traditionell miljö.
– Det finns också mission inom buddhismen. Under regntiden skulle man vara bofast, men annars skulle man gå omkring och berätta predikningarna. Även i nutid har österlandets religioner spritts över världen. USA och Nordeuropa anses under 1900-talet blivit mer sekulariserade, vilket kan ha bidragit till en ökad öppenhet för andra religioner. Kristendomens dominans anses ha minskat. På 1970-talet reste unga människor till Indien för att ”hitta sig själva”. Till USA och sedan också till Europa kom indier och deras läror, som Maharishi som lärde ut TM, en meditationsteknik, och Krishnarörelsens ledare Prabhupada.
Buddhister i Shwedagon-pagoden i Yangon, Myanmar
– Men jag tror att sådant har haft sin största tid, se t.ex. på Hare Krishna. Jag tror att det gäller den tibetanska gruppen också.
– Räknar du dig själv som buddhist, eller vad tror du själv på?
– Nja, det är väl allt möjligt.
– Men du trivs tillsammans med buddhister?
– Ja, mycket.
”En mera rationell religion”
– Hur ska vi se på buddhismens uppkomst? Har den påverkat Europa också?
– Buddhismens uppkomst finns ju beskriven i böcker. Det var munkar som gick omkring. Det var ett missionspåbud. Buddhas föräldrar etc är legender. Han finns fortfarande i legendernas värld. Buddhas biografi är inte historisk.
– På 1800-talet ville man i vissa europeiska kretsar ha en mera rationell religion, och då verkar buddhismen ha passat bäst, som ett slags förnuftsreligion. Till och med den tyska kompositören Wagner lär ha sagt: ”Jag är buddhist”.
– Inga uppenbarelser och folk som går på vatten, eller att man gör vin av vatten och sådant, ville man ha då.
– Det var ett sätt att läsa texterna. Men det finns ju mängder av underverk och mirakler inom buddhismen.
– Jag tror att alla stora religioner måste ha en mystisk kärna – kristendomens gudsrike t ex, vad är det för någonting?
Att förverkliga nirvana
Hade vi förlorat alla texter skulle buddhismen faktiskt vara en ren relikkult av Buddhas och andra tidigare framstående munkars delar, anser Per-Arne Berglie. På Sri Lanka och i Burma finns t.ex. vad som anses vara bitar av Buddhas tänder.
– Att generalerna i Burma har de här relikerna är för de troende tecken på att de är de rätta härskarna.
– På 90-talet lånade folkkineserna ut en reliktand. Premiärminister Chou En-Lai sa att man skulle göra sig av med allt detta. Tanden lånades av generalerna i Burma och den fördes runt i landet.
– Det har varit en del konflikter kring relikerna. Att ha reliker är alltså ett tecken på att man har makten med rätta, så den sittande regimen i Burma har trots sin officiellt ickebuddhistiska ideologi sysslat med sådant.
En ceremoni i Shwedagon-pagoden i Yangon, Myanmar
– Så buddhismen är större än bara en livsåskådning. Men man brukar ju säga att buddhismen är en religion. Buddha gav det yttersta målet för buddhisterna: Att förverkliga nirvana.
– Men detta är också ett mysterium. Vad är nirvana? Det är i alla fall något som ställs i motsats till världen och kretsloppet. Vi har våra liv, fyllda av lidande och otillfredsställelse. Nirvana kan man aldrig tala sig fram till utan det är en fråga om meditation, mentala processer.
– Det var ett rätt krävande ideal. Buddha instiftade munkordnar där munkarna skulle förverkliga nirvana och sig själva. Därtill behövs lekfolk.
– Många menar att buddhismen är nirvana.
– Hur mycket finns kvar i Tibet av tibetansk buddhism?
– Det tror jag är väldigt magert. Utanför Tibet finns det kanske 100 000 tibetaner. I Kina är buddhismen helt dompterad och styrd av ämbetsverk. I Inre Mongoliet var det lika bedrövligt som i Tibet. I Yttre Mongoliet försöker man få igång det hela igen. Mycket är sönderslaget.
– Alla bra jobb går till han-kineser. Har man samma jobb men inte är han-kines fick man sämre betalt. Minoriteterna får sämre jobb och lägre betalt.
– Vi såg ruiner av kloster. Men i Ulan Bator finns en del stora kloster, så en del är på väg tillbaka, men då är det en annan form av buddhism. Man försöker göra shamanismen till statsideologi och tar upp olika epos, hjälteepos.
– Vad som än händer blir det en annan form av buddhism. De som utövar den vill se det som att de återupplivar, men vi som ser det utifrån ser att de får läsa sig till det och gå på museer, så det blir någonting nytt.
Per-Arne Berglie påpekar att det fanns en mongolisk Stalin, Choibalsan, men att dagens problem kanske ser annorlunda ut än på den tiden:
– De mongoliska myndigheterna är rädda för andra religioner, karismatisk kristendom med mera. Bland kalmuckerna är tydligen buddhismen ökande, men det är en liten grupp.
– Förhoppningen hos de styrande är att alla mongoler ska samlas igen och återfå sin rätta position i världen som de hade under Djingis Khan. Djingis Khans anfader ska ju för övrigt ha varit en blå varg.
Dr Ambedkar, förgrundsgestalt för lågkastiga hinduer, gick över till buddhismen och tog med sig anhängare. Foto: Wikimedia Commoms
Ingen samhörighet
– Lågkastiga hinduer i Indien har gått över till buddhismen. Deras förgrundsgestalt, dr Ambedkar, blev buddhist. Men de är inte så glada över Dalai Lama. De tycker att Dalai Lama ska utvisas till Tibet och Kina. De känner ingen samhörighet bara för att de är buddhister.
– Det var ju lågkastiga eller s k kastlösa som skulle ha en bättre position om de blev buddhister – Det är ju en lite konstgjord motsättning. Det är ingen kontinuitet bakåt till den historiska Buddha.
– Hur många anhängare har buddhismen i världen?
– Det blir ju en nästan meningslös uppskattning att göra. Hur ska man räkna detta? Ska man räkna alla japaner? De är ju buddhister ibland…
Per-Arne Berglie och Margaraeta Berglie har på senare år rest till länder som starkt präglats av buddhismen, bland andra Myanmar. Foto: Henrik Persson
Vårt samtal går mot sitt slut. PerArne Berglie visar oss några statyetter från Vietnam, offerpengar som används i Taiwan – med texten ”Bank Notes from Hell”! – och olika föremål från Tibet. Vi får också höra prov på det förbluffande kraftiga ljud som kan frambringas med de små handcymbaler som används i en del ceremonier.
Margareta Berglie arbetar ibland med videofilm och har filmat besatthetsmedier, bland annat på Taiwan. Nyligen har Per-Arne och Margareta Berglie besökt Myanmar. Där finns det också en del olika former av shamanism att studera, vilket säkert kommer att resultera i fler Burmaresor.
Intervju: Henrik Persson och Ola Persson
Artikeln har tidigare publicerats i Fjärde Världens skriftserie Kulturdebatt, nr 11, Mångkultur, minoritet och tro
Lästips:
Per-Arne Berglie:
• Gudarna stiger ned. Rituell
besatthet hos sherpas och
tibetaner. Stockholm 1983.
• Äta flugsvamp, bli odödlig och
finna gudarna? Några tankar
om soma och Amanita muscaria.
I: Studier i religionshistoria
tillägnade Åke Hultkrantz.
Utgivna av Louise Bäckman,
Ulf Drobin och Per-Arne
Berglie. Löberöd 1991.