Jag måste erkänna att jag får gåshud av Tomas Colbengtsons konst. Positiv gåshud, främst. Här finns så mycket spännande, så mycket mer att förstå.
Varje enskilt konstverk Tomas Colbengtson gör har en yta. När det gäller dem av glas en mycket bearbetad sådan. Men tittar man till, eller får en visning, som jag och några till fick när han ställde ut på Västerbottens museum i samband med Arctic Art-mötet i Umeå 16-18 juni år, då blir det fler lager. Lyssnar man till honom själv, så finns det mycket mer under den ytan.
Bland annat hade Tomas Colbengtson gjort några vackert bearbetade hjärnor(!) i glas. Jag tänkte direkt på rasbiologins hemska framfart i Sverige, hur skelett, inte minst kranier, plundrats från samiska gravar ända in på 1950-talet. De användes ju i denna pseudovetenskapliga forsknings förvirrade syfte.
Men när jag frågar Tomas Colbengtson om saken blir svaret ett annat. Han pekar på lite färg han lagt in i hjärnhalvorna
– Nej, det här föreställer de olika uppdelningar som finns mellan samer, i nord- och sydsamer med mera, och som finns i våra hjärnor.
Snarare en kritik alltså, mot myndigheternas uppdelning av samerna på olika sätt och hur det präglat detta folk. Metoden är känd: Skapa hjärnspöken hos dem du vill härska över, så att hela gruppen splittras och därmed görs ofarlig.
Kulturen i spillror
I en utställningskatalog skriver Tomas Colbengtson:
På 200-300 år har den samiska kulturen i Sverige slagits i spillror. Det finns inte ett enda inslag i den samiska kulturen som inte har koloniserats.
Läs dessa två meningar en gång till. Fundera på vad det här innebär. Konsekvenserna blir givetvis enorma, både för det koloniserade folket som helhet och för den enskilda individen. Samerna har inte utsatts för samma skoningslösa våld som genom historien ofta drabbade ursprungsfolken i Nord- och Sydamerika eller exempelvis de i Australien som utsattes för utplåningsjakt.
Men koloniseringen av samerna har varit rigorös och genomförts inom livets alla områden: Deras renskötselområden, jaktmarker och fiskevatten har fråntagits dem och satts under vatten vid älvregleringar, deras gamla religion har officiellt fråntagits dem och de har kristnats i samband med erövringen av deras land, Sameland, Sápmi.
En forskare har konstaterat att kristnandet av samerna samplanerades med framstöten för erövring av naturtillgångarna. Det skedde på dokumenterade möten i Uppsala på 1600-talet.
Och samerna har för inte så länge sedan själva utpekats som en ”underlägsen ras” som inte klarat av att leva civiliserat eller ens bo i lägenheter.
Ett av verken är gjort i Colbengtsons typiska fotokollagestil och visar en person i helfigur med en trumma.
– Det finns ju inga foton på någon nåjd (den samiska schamanen), säger Tomas Colbengtson. Så jag hämtade material från olika bilder och satte ihop dem till en människa. Och placerade en grönländsk trumma i hans händer.
– Sedan vände jag honom upp och ner, för att visa hur nåjderna förtrycktes och förföljdes.
Likheter mellan urfolk
Många av Tomas Colbengtsons verk riktar sig mot koloniseringen av inte bara samerna utan även av andra ursprungsfolk: inuiterna i Kanada, ursprungsfolket på Ryukyu-öarna nära Japan, med flera. I ett senare intervjusamtal vi har säger han:
– Det här är platser som jag besökt. Och jag har även träffat urfolk i Brasilien och Mellanamerika. Det som slår en är vilka stora likheter det finns mellan alla de här kulturerna. Man kan knappast tro annat än att de en gång varit i kontakt med varandra.
Rysningar och gåshud, ja. Det finns också bildverk bland dem Tomas Colbengtson gör som handlar om det förflutna samiska livet. Svartvita bilder men även bilder med färg, eller till och med äldre film. Ibland med bilder på personer i hans egen samiska släkt.
Känslan man får är att de inte alltid haft det så lätt, att en del mörka saker hänt.
Vid vårt intervjusamtal konstaterar Tomas dock också lite muntrare att han faktiskt är släkt med den berömde skidåkaren Ingemar Stenmark.
Ingemar Stenmark pratade inte mycket om sin samiska bakgrund. Och inte Börje Salming heller till en början.
– Men annars är det ju, i mycket, spöken jag håller på med.
Text: Henrik Persson
Sanna Hirvonen, senior planeringsansvarig på Kiasma i Helsingfors har om en annan av Tomas Colbengtsons utställningar skrivit:
”Denna historia av utsuddning återspeglas i verket Bådåddjo–Bodø, som också presenteras i utställningen. I verket har det samiska namnet för staden Bodø, Bådåddjo, spraymålats över. Konstnären fotograferade skylten på plats i norra Norge.
”Nationalstaterna i norr har koloniserat Sápmi och döpt om det till Lappland”, konstaterar Colbengtson. ”Jag vill återta mitt hemland och kalla det Sápmi. I Sverige finns det fortfarande ingen skylt som markerar gränsen till Sápmi.”
Kolonialismens pågående effekter på människorna och landskapen i Sápmi är återkommande teman i Colbengtsons arbete.
I installationen InBetween_Colonisation möter besökarna samer från det förflutna. Deras porträtt – hämtade från arkivsamlingar, de flesta anonyma – är tryckta på transparent plast.
En av de stående figurerna visas upp och ner: en noaidi, en samisk andlig ledare som håller en trumma. Denna figur är en komposit, sammansatt av shamanistiska representationer hämtade från flera kulturer.
Noaidis fungerade traditionellt som medlare – både mellan individer och människo- och andevärldarna. Under 1600- och 1700-talen, när den lutherska kyrkan införde sin makt över Sápmi, förföljdes noaiderna och deras trummor förstördes eller konfiskerades. Idag finns många av dessa trummor i museisamlingar runt om i världen. De flesta har ännu inte återlämnats till Sápmi.”