Aymarafolket har bevarat sitt språk och sin kultur genom åren. Det är en kultur som länge har varit dold och förtryckt. Tidigare betraktades de inte som ursprungsfolk utan kallades ”indianer” som en form av förolämpning och förnekelse av deras genuina sätt att vara aymara.
Aymaras har emigrerat från sina egna områden i Anderna till de stora städerna av olika skäl, bland annat av ekonomiska och miljömässiga faktorer som torka, frost och ökenspridning. Majoriteten av dessa urbana aymarer har skapat sina egna arbetstillfällen i små företag inom hantverk, service och handel.
Det finns också en grupp som har gått universitetsutbildningar och blivit lärare, advokater, läkare, politiker med mera. Dessa aymara-intellektuella har gjort stora insatser inom utbildningsområdet vid universitetet och inom grundutbildningen. Styrkan i deras aymaraidentitet har påverkat stadslivet och dess seder. Aymara har uppnått en viss social ställning tack vare sin skicklighet inom handel och genom att föra kommersiell aktivitet till staden El Alto i La Paz. Städerna Potosí och Oruro inom gruvområdena har tagit emot stor aymarisk migration. Det uppskattas att det i Bolivia finns mer än 1.594.248 aymarer, vilket är 40 procent av ursprungsfolken i hela Bolivia.
Kanske blodiga strider
Aymarerna är ett av de äldsta amerikanska ursprungsfolken och de har överlevt på de höga höjderna i Andernas bergskedja, uppe på cirka 4.000 meter över havet. Det finns två huvudteorier om dem: Vissa menar att aymarerna fredligt anslöt sig till Inkariket, medan andra hävdar att aymaras utkämpade blodiga strider mot inkaimperiet.
Senare drabbades aymaras av den spanska invasionen som inleddes av Francisco Pizarro år 1532. De tvingades till tvångsarbete i silvergruvorna i Potosí, vilket orsakade en kraftig befolkningsminskning. Den katolska religionen påtvingades systematiskt aymaras, som redan hade en egen religion.
Den spanska katolska religionen kom att blandas med den andinska kosmovisionen, som bygger på dyrkan av Pachamama (Moder Jord), Achachilas (bergens andar) och guden Inti (solen). Aymarareligionen har blivit ett tydligt exempel på synkretism där andinska trosföreställningar smälte samman med den katolicism som infördes under kolonialtiden. Till exempel försvann inte dyrkan av Pachamama utan integrerades med vördnaden för Jungfru Maria.
Den årliga karnevalen firas som en hyllning till en bördig jordbrukssäsong, fältens blomstring, fruktens och grönsakernas överflöd samt djurens födelse. I Bolivia firas karnevalen mellan februari och mars. Den katolska kyrkan integrerade högtiden genom införande av vördnaden för Jungfrun av Socavón.
Aymaras drabbades också av att deras mest produktiva jordar togs över av spanska kolonisatörer som utnyttjade böndernas arbete utan ersättning. Därför drog sig aymarerna tillbaka till bergsområden med kallt och torrt klimat och mindre bördig jord.
Under dessa förhållanden blev de uppfödare av lamor och alpackor samt odlare av potatis och andra grödor. De lever huvudsakligen på den andinska högplatån i Peru och Bolivia, särskilt runt Titicacasjön, och även i västra Bolivia, nordvästra Argentina, sydöstra Peru och norra Chile.
Relatera till naturen
Den aymariska kosmovisionen kan förstås genom deras sätt att se världen utifrån naturen och anpassningen till den. Allt ses i dualitet: Man och kvinna, dag och natt, upp och ner. Det ena kan inte existera utan det andra. För aymaras som ursprungsfolk finns tre världar:
● Arajpacha – världen ovanför, ”himlen”.
● Akapacha – världen där människorna lever, och bevarandet av naturen, kulturen och traditionerna pågår.
● Manqhapacha – underjorden, kaos eller ”helvetet”.
Tiwanaku – aymarakulturens vagga
Tiwanaku är idag ett museum beläget i La Paz-regionen, i provinsen Ingavi. Den kännetecknas av dekorerad arkitektur med inhuggna reliefer på steler, och består av sju byggnader: Kalasasaya-templet, Akapana-pyramiden, Solporten och Puma Punku.
Kulturens storhet uttrycks i dess keramik, med de berömda queros, ceremoniella bägare och huacos som är kärl med reliefer av mänskliga ansikten.
Textilierna är också beundransvärda, idag används fibrer från alpacka och lama för deras värme och övriga finhet. Deras mönster visar fåglar som kondoren, ormar och kattdjur, i jordnära, starka och mörka färger.
Tiwanaku-civilisationen är känd som det gamla Sydamerikas modernaste kultur. Tiwanaku byggdes för att locka människor från hela kontinenten. Experter menar att flera etniska grupper levde tillsammans här. Dess storhetstid var cirka 700-1187 e.Kr., och omfattade cirka 700.000 kvadratkilometer i de centrala Anderna (Bolivia, Peru, Chile och Argentina).
Tiwanaku var ett viktigt politiskt och religiöst centrum före Inkariket. Civilisationen försvann på ett mystiskt sätt. Den mest accepterade teorin är en miljökris med långvarig torka. Den bolivianske arkeologen Luis Miguel Callisaya har gjort fynd av 19 skelett som tros ha varit en offergåva för att kalla på regn. Den amerikanske arkeologen Charles Stanish menar att orsakerna var flera och att kollapsen tog omkring 200 år, då befolkningen gradvis spreds.
Ayllu erkänns av staten
Ayllun är ett sätt att organisera aymarasamhällets liv socialt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Alla som bor i ett givet territorium delar gemensamt språk, är släkt med varandra, de delar sina förfäders seder, de delar gemensamma traditioner.
Ayllu erkänns av Statens Politiska Konstitution i Bolivia, och dessa territorier ligger i olika provinser och kantoner i La Paz, Oruro y Potosí. Varje ayllu leds av lokala myndigheter, den traditionella ledaren är Mallku, manlig ledare, och Mamma T’alla, kvinnlig ledare. De är demokratiskt valda av gemenskapen för att stärka identiteten och försvara territoriet och kollektiva rättigheter. Jilakatas är äldre auktoriteter som ansvarar för att traditionerna följs.
Ayni är en av de viktigaste principerna. Den bygger på ömsesidigt stöd som säkerställer att alla medlemmar i samhället samarbetar och drar nytta av varandra. Det är en påminnelse om att det måste finnas individuellt välbefinnande.
Apthapi, ge och få, är en urgammal aymara-tradition, där gemenskap och solidaritet stärks genom en kollektiv måltid. Deltagare bidrar med egna skördade produkter, potatis, kött, oca, ost, quinoa, fisk etc som dukas upp på aguayos, textilier, utomhus. Det symboliserar delande och respekt för jorden.
Musik upprätthåller balansen
Musik är ett av de viktigaste arven i Bolivia – utan musik finns inget liv, utan dans ingen glädje. För aymarerna är musiken en djup gemensam uttrycksform som förbinder människan med naturen och kosmos och upprätthåller den andinska balansen. Den kännetecknas av blåsinstrument som siku, panflöjt, tarka, kubisk träflöjt och quena, flöjt med flera hål.
Med tiden har andra instrument införts som ger musiken nya nyanser. Musiken framförs i grupper vid ceremonier och under jordbrukets cykler, som sådd och skörd. Typiska musikstilar är moseñada, suri sicuri och tarqueada, där tarkan, den kubiska träflöjten, är huvudinstrumentet tillsammans med trummor och bombo – bastrumma.
Text: Cruzcay Escobar
