Många nya regeringar – även sådana som brukar kallas progressiva – har tagit över idén om den enhetliga nationalstaten. Minoriteterna får sitta emellan. ”Vi är alla tanzanier” eller ”vi är alla nicaraguaner” heter det. De som hävdar särintressen betraktas som förrädare.
Ett hopp inför framtiden kan vara den flernationella staten. Det menar Peter Worsley, antropolog och professor i sociologi vid universitetet i Manchester.
Uppdelningen av världen i ett bestämt antal nationer eller länder är inte någonting självklart eller naturligt. Länderna är konstruktioner.
Att det är så är lättast att se där gränserna är dragna i räta linjer, som med linjal – ofta tvärs igenom folk med samma etniska.
Så här säger Peter Worsley:
– År 1890 fanns inte Tanganyika eller Tanzania. Tyskland erövrade helt enkelt en bit av Afrika, drog ett streck runt den på kartan och kallade det Tyska Östafrika. I Tanzania, som det nu heter, finns cirka 160 olika etniska grupper, några mycket stora.
Kulturell likriktning
Vi träffar Peter Worsley på hans hotellrum i Stockholm när han är på ett kort Sverigebesök 1986. Han har just gett ut boken The Three Worlds, och han föreläser entusiastiskt om vad han tar upp i den.
Han har bl a inriktat sig på den stora betydelse uppkomsten av enhetliga nationalstater haft. Den politiska centralisering denna statsform medfört har tidigare påvisats. Peter Worsley pekar också på den kulturella likriktningen.
– I de flesta länder hävdas nu att medborgarna – ett begrepp som förresten bidragit till denna utveckling – bör dela i stort sett samma värderingar. De ska ha en gemensam kultur, ett gemensamt sätt att bete sig, gemensamt språk, sätt att klä sig, etc. Allt annat stämplas som regionalism, separatism eller något annat nedsättande.
Så har det inte alltid varit. Vi lever med följderna av nationalstaternas uppkomst, konstaterar Peter Worsley.
– Innan denna statsform uppkom i Europa var tanken att härskarna och de behärskade i ett land tillhörde en gemensam kultur något mycket främmande.
– Den härskande klassen i England hade mer gemensamt med sina motsvarigheter i andra länder, till exempel Frankrike. Vanligen talade man franska eller latin. Engelska betraktades som ett djävla bondspråk.
När nationalstaterna blev till behövdes gemensamma lagar och, inte minst, ett gemensamt språk.
Oftast tog man dialekten i den rikaste delen av landet, vanligen området kring huvudstaden.
Det är nu idén om något slags gemenskap uppkommer: ”Du är kung och jag är bonde, men vi är båda engelsmän”. Det här är emellertid något ganska tveeggat. Tanken uppstår nämligen också lätt: ”Vi är engelsmän, men alla andra är barbarer”.
Vems rikedomar?
Många länder i tredje världen har tagit över idén om den enhetliga nationalstaten från kolonialmakterna.
Peter Worsley tar ett exempel från Nicaragua: – För några år sedan var en representant för sandinisterna på en stor kongress i Manchester för
antropologer. Jag frågade honom om han höll med om att urprungsfolken på Nicaraguas östkust, miskitos, sumos och ramas, skulle betraktas och behandlas som nationella minoriteter. Det gjorde han inte.
– Då kommer ni att få de problem ni förtjänar, sa jag till honom.
– Nicaraguas sandinistregering har gjort en delhemska misstag. Det har bl a gällt vem som ska ha rätten till marken och dess rikedomar. Miskitos skulle bara ha rätt till denjord de odlar och där deras hus står. ”Marken däremellan då?”, sa miskitos. ”Den är landets” sa regeringen. Det som kan finnas under markytan, olja och mineraler, skulle enligt regeringen också tillhöra staten.
– Men dessa naturtillgångar måste betraktas som ursprungsbefolkningens, säger Peter Worsley. Det är en princip som måste gälla överallt – även om statsmakten i de flesta länder säger någonting annat.
-Man måste maximera de etniska minoriteternas självbestämmande, annars inbjuder man till problem. Det skulle kunna kallas en positiv diskriminering. De ska inte bara ha samma rättigheter som andra medborgare – det är inte det saken gäller. De ska ha mer än jämlikhet.
– Idag finns mycket starka krav på mer pluralistiska samhällen. Här ser jag det mest hoppfulla inför framtiden – idén om den flernationella staten med hög grad av självbestämmande för olika nationaliteter och etniska grupper.
Ökat utbyte
Han berättar vidare att han gärna skulle vilja bjuda in ryska antropologer att studera i Storbritannien.
– Det är naturligtvis inte någon stor sak, men det skulle kunna öka förståelsen mellan länderna. Över huvud taget är jag för ökade kontakter på alla nivåer.
– En brittisk antropolog har t ex levt bland och skrivit en bok om burjäterna – ett folk öster om Bajkalsjön. Det är något mycket positivt, menar Peter Worsley.
Peter Worsley är en antropolog som mer än de flesta engagerar sig i och skriver om de stora politiska frågorna.
I sin senaste bok diskuterar han bland mycket annat frågan om nationalism och etnisk identitet. Men han är inte verksam bara på det teoretiska planet. Han arbetar också aktivt inom fredsrörelsen.
– Här är antropologin mycket relevant, menar han. Antropologer har redan bidragit genom att hjälpa till attskapa respekt för folk som på 1800-talet betraktades som ”efterblivna vildar”.
Idag kan antropologer bidra genom att visa hur konflikter löses i så kallade enkla samhällen – samhällen utan den långt drivna arbetsdelning vi är vana vidmenar Peter Worsley. Det är sådana samhällen antropologer mest har studerat.
– Jag accepterar inte åsikten att där inte finns konflikter, men ofta löses de utan det massdödande som är vanligt i andra samhällen, säger han.
– Av de så kallade enkla samhällena kan vi lära att det är bättre ju fler sociala relationer man har med folk som betraktas som potentiella fiender.
Inte utnyttja
Peter Worsley betonar till slut hur viktigt det är att stödja de folk som hotas av fysisk och kulturell utplåning.
– Även antropologer måste bidra till att dessa folk kan fortleva och inte bara utnyttja dem i sina akademiska karriärer.
Nu kommer återigen uppgifter om att det fortfarande finns ursprungsfolk i Brasilien som inte varit i kontakt med den övriga världen. Vad är det som säger att Brasiliens regering ska ha någon som helst form av överhöghet över dessa människor?
De skulle med rätta kunna säga: ”Det här är vårt land. Här har vi alltid bott. För oss finns inte Brasilien.”
Text: Ola Persson
