Vid en resa till Kanade besökte vi Cree-samhället Waswanipi sydöst om Hudson Bay. Där träffade vi bland andra Mary, Billy och George Cooper och fick följa med ut till deras jaktområde.

När vi var där tog Mary fram ett band med en berättelse om sitt liv som hon spelat in för en lokal radiokanal. Hon spelade upp bandet och hennes son George översatte. Så här berättade hon:

”Det här som jag vill tala om hände i oktober, då vi hade varit och hälsat på hos Johnny. När vi kom hem såg jag min son David sitta i dörröppningen. Han sa ingenting, han satt bara där alldeles ensam utan att säga ett enda ord. Jag sa till mig själv när jag hade gått ut ur bilen: ´Jag undrar vad han tänker på´, för ingen var med honom och han sa ingenting. Jag gick bara förbi honom in i huset och gick och lade mig.

Jag hade mycket svårt att somna. Klockan hann bli två innan jag somnade.

Under natten hörde jag att han kom in i huset, och medan jag låg där kom hela mitt liv fram för mig, från det jag var ung.

Allt jag hade varit med om kom tillbaka till mig. Det här, den här drömmen, eller dessa erfarenheter, har jag inte berättat för något av mina barn, utom för en av dem, som heter Glen.

Det jag vill dela med mig av till er börjar på den tiden då det inte fanns några städer som nu. Det fanns bara små samhällen som Mistassini och Waswanipi.

En gång på sommaren när vi — jag, mina föräldrar och min bror — var ute i bushen var det några vita människor som hade slagit läger på ett ställe, och de hade en kommunikationsradio, så att de kunde sända meddelanden långt bort. Det var en vit man där som bytte till sig päls i utbyte mot te, kaffe och annan mat. Det var så vi delvis försörjde oss, genom pälshandel.

En dag när vi samlade ved sa min pappa: ´Jag känner mig så dålig. Jag tror inte att jag kan hjälpa er att samla mer ved.´ 

Jag visste inte på vilket sätt han var sjuk, kanske var det något med hans mage. Han kunde inte äta. Han var bara sjuk. Men de brukade ha något slags vätska i en flaska som man skulle ta om man hade diarré. Det var den medicin de hade på den tiden. Men han var så sjuk att när han tog den här medicinen och han skulle bajsa kom den ut igen, grön. Han kunde inte äta, och medicinen kom ut igen, grönaktig.

En vecka senare blev det värre, han blev ändå sjukare. Han kunde inte komma upp för att gå och tvätta sig.

En natt kom min mamma till mig och sa till mig: ´Kom hit. Jag tror inte att din pappa kommer att leva mycket längre. Han kommer att lämna oss ganska snart. Kom till oss, var med oss.´

Innan solen gick upp visste jag bara genom att titta på min pappa att han inte skulle överleva den morgonen.

Det är därför jag säger att barnen idag har det lättare än det var för mig på den tiden. De har allting — transporter, fordon, bilar, snöscooter, motorsåg, utombordsmotorer — de har alla möjliga sorters transportmedel.

När vi förstod att min pappa inte skulle överleva längre tog han min hand och sa till mig: ´Tag hand om din mamma på det allra bästa sätt som du kan. Stöd henne. Hjälp henne på alla sätt, för jag måste lämna er.´ Han sa till mig att komma ihåg allt som han hade sagt till mig och aldrig glömma bort det.

Det är därför jag säger det som jag säger när det gäller barnen av idag.

Det min pappa hade sagt till mig fanns alltid kvar hos mig i mitt sinne. Jag var fjorton år gammal när jag miste min pappa, när han sa allt det här. Men jag kan inte riktigt säga om det verkligen var min pappa som sa det här till mig. Det kanske också kan ha varit Gud som talade genom min pappa, som sa till mig hur jag skulle leva efter det att min pappa hade lämnat oss.

Nästa höst var det alltså bara jag och min mamma som var ute i bushen.

Jag brukade sitta vid stranden på kvällarna för mig själv. Jag tänkte på framtiden och undrade vad vi skulle göra, vad det skulle bli av oss i framtiden. Jag visste ju hur hård vintern kunde vara. Man måste gå långt på snöskor ibland för att få tag på vad man behövde.

Det fanns inte heller så många djur då som det finns idag. Det fanns inte lika många moose (älg) som det finns idag.

När jag satt där vid stranden började jag att gråta. Jag kom ihåg min pappas ord och gick hem.

När jag kommit hem satt jag där tyst utan att veta vad jag skulle säga. Min mamma brukade fråga: ´Vad är det för fel?´, och jag svarade ´Jag vet inte.´

Jag brukade gå och lägga mig utan att riktigt veta vad jag skulle säga. Den enda gången jag kunde prata var när jag skulle börja en ny dag, när jag gick upp på morgonen.

Min mamma brukade fråga mig på morgonen: ´Vad var det som hände?´ Och jag brukade svara: ´Jag vet inte, ingenting. Ingenting hände.´

På morgnarna kunde jag aldrig sova länge, som ungdomarna gör idag. Tonåringarna idag behöver egentligen inte hjälpa till alls, som på min tid. Det är därför jag säger att de har det lätt.

På min tid var det inte så. Jag kunde aldrig sova länge. På morgnarna brukade jag paddla omkring på en sjö eller längs någon strand. Jag kunde se rapphöns som åt längs stranden tidigt på morgonen, och jag sköt på dem för att döda dem, för att ta hem dem som mat.

Jag åkte inte ut varje morgon med kanot. Men då och då gjorde jag det, och jag kanske kunde se en del änder på vattnet också. Jag sköt en del av dem för att ta hem och äta.

Jag höll ett öga på dem för att se hur nära de skulle komma, så att jag skulle kunna skjuta dem. Det var innan isen lagt sig.

Det här är de erfarenheter jag hade när jag var ung.

När det började bli kallt, och isen började lägga sig, tänkte jag på floden och sa till min mamma: ´Vi går till den där floden där pappa brukade lägga sina nät och drar ett rep över den så att vi inte behöver göra hål för att kunna lägga ut nät när det fryser till. Vi kan bara dra i repet och på det sättet få ut nätet.´

Vi gick dit och drog ett rep över floden, där vi brukade fånga en del fin fisk. Sen sa jag till henne att vi skulle sätta upp ett tält vid stranden, så att jag kunde gå in i tältet och värma mig, om jag gick dit och kollade nätet under vintern.

Jag sa det här till min mamma, och så fort vi kom dit började vi sätta upp tältet.

Så kom tiden när det började frysa till. Det var säkert att gå på isen, och jag sa till min mamma. ’Nu går vi och lägger ut ett nät´, och så gick vi över isen.

När jag tänker tillbaka på den här tiden inser jag hur svårt det var för oss att klara oss. För på den tiden hade jag ingen snöscooter när jag skulle iväg och kolla näten. Jag hade snöskor och jag fick gå långt. Idag har folk det lätt, t o m ursprungsfolk har det lätt. De har snöscootrar för att förflytta sig.

Det fanns inte heller så många harar på den tiden, men vi brukade ge oss ut och sätta upp några snaror, för att försöka få några harar. Men vi fick aldrig många harar, vi fick några få.

Idag kan man säga: ’Jag ska åka till stan. Vi behöver mat, så jag ska åka till stan och köpa vad vi behöver.´

På den tiden fanns det ingen affär i närheten. Det fanns ingen stad. Vi kunde aldrig säga: ´Vi åker till stan. Vi behöver mat.´ Vi måste försörja oss från naturen.

Vi hade det svårt, för vi måste gå långt med snöskor, eller paddla med kanot, beroende på vilken årstid det var.

Det var det här jag tänkte på när jag kom ihåg min far innan han dog, och när jag kom ihåg vad han hade sagt till mig — hur jag skulle hjälpa min mamma på alla sätt som jag kunde, och vara där för henne.

Om ni ser er omkring finns naturen där överallt omkring er, det växer. Om ni vill ha bär kan ni plocka bär. Och det var så vi försörjde oss, från naturen.

Jag tror att Gud har ordnat det så att vi ska kunna försörja oss från naturen. Ursprungsfolk försörjer sig från naturen. T o m idag försöker vi leva av det som kommer från naturen. Jag tror att Gud har ordnat det så, för oss och våra förfäder, för att vi ska kunna överleva.

Idag får jag knappt några möjligheter att tala med barnen och berätta för dem om mina erfarenheter när jag var ung. Särskilt om den tid när min pappa lämnade oss, om de svårigheter jag fick gå igenom.

Jag hoppas att de som kommer att höra det här kommer att tänka på vad jag delat med mig av. För jag delar inte bara med mig av sådant som gäller mig själv utan också av sådant som gäller min mamma.

En gång bjöd min syster in oss, innan jag hade gift mig. Då brukade de bo på ett annat jaktområde, en annan ´tallymans trapline´. Det var där vi bodde under hösten.

När vintern kom, och det gick bra att gå på snön med snöskor, brukade vi ge oss av. Vi tog en tobogan (ett slags släde) att ha våra saker på. Vi gick tll en plats där vi kunde sätta upp vårt tält och där vi kunde snara några harar, så att vi kunde få mat. Det var så vi gjorde på den tiden.

Min bror brukade bo vid Opemiscasjön vid den här tiden, men vi brukade bo längre norrut.

Så en dag hörde jag att någon kom till vår boplats. Någon borstade av snön från sina mockasiner. Vi visste inte vem det var, och så plötsligt öppnade någon tältduksdörren.

Den som öppnade dörren var min bror, som hade kommit fram efter att ha letat efter vår lägerplats. Han sa: ’Jag hade nästan tappat bort er. Jag visste inte var er lägerplats var.’ Så vi började tänka på att meddela andra var vi höll till och vart vi skulle ge oss av.

Han sa: ´Ni måste följa med mig, och följa i det spår som jag har gått i. Jag ska göra upp eld på vägen, för att koka te.’

Min mamma och jag följde efter honom. Vi må